Dags att säga hejdå till tv-världens värsta svin
I sista säsongen av ”Succession” får varje dräpande kommentar en tyngre mening och laddning
Det är dags att säga hej då till rövhålen.
Den fjärde säsongen av ”Succession” på HBO Max blir också den sista. Och det är inte en säsong för tidigt.
Klockan har tickat ett tag för den sjuka familjen Roy. Det finns en gräns för hur länge en maktkamp mellan några fasansfulla miljardärer kan vara intressant, hur välspelad eller välskriven serien än är. Den passerades för övrigt under säsong tre.
Sensmoralen i ”Succession”, om det nu finns någon, är att Gordon Gecko hade fel i filmen ”Wall Street”. Girighet är inte bra. Det är ett helvete. Få andra serier har skildrat det bibliska förfallet med lika stor förtjusning och grymhet. Inte en enda karaktär förtjänar dina sympatier. I längden blir effekten att tittaren blir en sadist som vill se svinen plågas.
Hur mycket är de beredda att förnedra sig själv och andra i nästa avsnitt? Hur långt är de beredda att gå för att manövrera bort fäder och syskon, vänner och partners? Det spelar ingen roll. Ju elakare, desto bättre. Kom igen nu, Kendall Roy. Allt är ändå bara tomhet.
Greppet att bygga långa dramaserier runt sociopater och omoraliska arslen har varit lönsamt på 2000-talet, inte minst konstnärligt. Men det som var nytt och banbrytande med ”Sopranos” för över tjugo år sedan är i dag en kallhamrad industri och kliché.
Frågan är om det går att ta konceptet längre än i ”Succession”? Finns det ännu fler och omöjliga nyanser av svart? Eller är det en välkommen slutstation?
Efter seriens tredje säsong längtade jag efter något annat, som den smått unika värmen i tv-serierna ”Halt and catch fire” och ”Maid”. Varför får de aldrig sitta på samma höga och kulturella järntron som Logan Roy?
Alla personer står fortfarande upp, men blickarna och grimaserna, lögnerna och de osagda orden visar att de blöder
Jag avfärdar nästan fjärde säsongen av ”Succession” redan innan jag börjar titta på den. Det är ett misstag. Att den brutala patriarken Logan Roy nämner ”Långa knivarnas natt”, Adolf Hitlers utrensning av politiska motståndare i Tyskland 1934, säger kanske något om vad som väntar.
Det krävdes inte bara tre säsonger för att lära känna karaktärerna. Eftersom serien nu har ett slut får varenda dräpande kommentar en tyngre mening och laddning. Alla personer står fortfarande upp, men blickarna och grimaserna, lögnerna och de osagda orden visar att de blöder. Vissa scener känns därför inte ens skrivna, de händer i stunden och lever sina egna miserabla liv.
De fyra förhandsavsnitten som HBO Max har släppt påminner om en lång säsongsfinal. Precis som i början av serien skapas en svårslagen illusion om att ”Succession” trots allt kan vara den enda tv-serien som man behöver bry sig om. Allt annat är, för tillfället, försumbart.
Det finns snart inget ”fortsättning följer”. Skaparna har visserligen sex avsnitt på sig att förstöra serien, men redan nu går det att sakna atmosfären som skapas när Logan, Shiv, Roman, Kendall, Greg, Tom, Connor, Gerri och de andra står med varandra i samma rum.
Eller de mer glädjekrypande stunderna när ett av familjens syskon tappar det i en karaokebar och börjar sjunga Leonard Cohens ”Famous blue raincoat”.
Det går nog över, men det otäckaste med ”Succession” är att serien nästan börjar bli mänsklig.
