De vita kvinnorna som hatar moderniteten
Litteraturen om moderskap förlåter alltid systemet
”Skaffa inte fler barn än du kan försörja”, sa arbetsmarknads- och jämställdhets-ministern Eva Nordmark i slutet av maj.
Hon talade om så kallad familjeplanering.
I en debattartikel som påstås handla om invandrarkvinnors frihet, skriven av Ulf Kristersson knappt en månad senare, gör han slag i saken – Moderaterna vill ta bort flerbarnstillägget vid ett fjärde barn.
Under vårens högerkonservativa frammarsch, med valresultatet som främsta bevis, har familjen än en gång kommit att bli politikens fokus.
Kvinnors fattigdom har skyllts på deras egen reproduktionsförmåga. Om barnen ska nå sin fulla potential bör de tuktas i tid. Kan de inte tala ordentlig svenska vid två års ålder tycker Liberalerna att ett tvångsomhändertagande kan vara på sin plats.
I litteraturen har den här eftertraktade modern fått ett uppsving under det senaste året.
De hopplösare fallen patologiseras enligt Irene Svenonius ”adhd-testa alla barn i förorten”-modell. Den som inte har finansiell täckning för att föda ska helst låta bli, och skulle det ändå födas ytterligare ett barn blir konsekvensen ekonomisk bestraffning.
Allt börjar och slutar i hemmet.
För knappt fyrtio år sedan noterade den brittiske teoretikern Stuart Hall vad han kallade för den auktoritära populismens framfart i Storbritannien. I sin bok The hard road to renewal nämner han särskilt synen på fattiga barn – hur högerpolitikerna propagerade för en traditionell familj i blygsam storlek. Motsatsen var arbetarklassfamiljen, särskilt de ensamstående mödrarna, som bespottades av de konservativa politikerna: ”De som är mest olämpliga att skaffa barn och ändå står för en tredjedel av födslarna”, som Tory-politikern sir Keith Josephs uttryckte saken.
Underförstått finns här inte bara ett hotfullt barn, utan också en annan och önskvärd mor som kan rädda oss från förfallet. Hon är vit, bor inte i förorten och ska helst ha sparkapital. Om bärandet av ett visst barn är orsaken till samhälls-kollapsen, framstår vita kvinnors graviditeter alltså som det perfekta motgiftet.
I litteraturen har den här eftertraktade modern fått ett uppsving under det senaste året. Och hon kommer med ett särskilt meddelande, som inte skiljer sig nämnvärt från den konservativa politikens företrädare: hon vantrivs i samtiden.
Trots att lidandet uppstår när romanens huvudperson blir mamma, är det inte framför allt mödrandet som är konfliktens kärna.
Ja, vita kvinnor hatar verkligen moderniteten. ”Det är så svårt att veta vad som är rätt och fel. Det verkar ha varit enklare på 1900-talet då en instrumentell syn på barn och barnuppfostran dominerade”, skriver Anna Axfors i sin roman En dag i öknen. Här möter vi en kvinna som velat ha barn sedan tonåren. När hon väl får en bebis visar det sig att den inte uppfyller allt hon önskade.
Hon orkar inte med vardagens förpliktelser eftersom de krockar med hennes intellektuella arbete, skrivandet. ”Jag anlitar en billig barnflicka. Hon leker med mitt barn medan jag sover. Barnflickan går omkring som en hora i mitt hem, en kvittrande hora och det gör mig ledsen.”
Problemet, förstår vi, är att denna uråldriga syssla som är att föda och ge omsorg är oförenlig med att vara en social, tänkande varelse. ”Ingen tar hand om oss så som vi tar hand om djur och vi tar inte hand om oss själva så som djur tar hand om sig själva. Nej, i stället är vi en del av ett samhälle, av sociala sammanhang som vi hänger upp hela vår identitet och tillvaro på, och vi plågar oss själva och varandra tills vi är totalt nedbrutna”.
Trots att lidandet uppstår när romanens huvudperson blir mamma, är det inte framför allt mödrandet som är konfliktens kärna. Det är världen utanför. Civilisationen, som har kastat bort kvinnan från sitt ursprungliga urdjur. ”Jag hade läst en essä om hur det var att vara tjej på medeltiden, och i jämförelse med ensamheten i min gula piké lät det toppen. I städerna drev kvinnorna värdshus och hade små verksamheter, familj i ett rum och företag i ett annat. Det var ju perfekt. Och bara en procent dog i barnsäng, stod det, jag hade förväntat mig det tiodubbla”, skriver Anna Björklund i Kvinnomanualen.
Städerna, där vi ändå fortfarande möts – trots politikernas ansträngningar för att segregera oss från varandra – står fram som moderskapslitteraturen antagonister. Ännu tydligare är det i Ina Rosvalls roman Livbärarna, där vi slussas in i en närliggande framtid där graviditeten har rationaliserats bort till förmån för en teknologisk lösning. Här planteras embryot i en livkapsel där det växer tills det är dags att skörda sitt barn.
Det är en moderskapsdystopi, där udden riktas mot dem som särskiljer kvinnan från hennes uppgift. Hon, som är menad att bära, förpassas till att vara en främmande besökare, som vore hon vilken pappa som helst. Romanens huvudperson Mirjam vägrar inrätta sig i det reglerade födandet och flyr till en avlägsen plats i skogen, där hon möter andra ”livbärare” som ska förlösas av ”jordemor”.
Den som känner någon som använt sig av assisterad befruktning vet hur präglad den är av kontroll och disciplinering.
Vid en första anblick resonerar hon om denna plats: ”Jag hade aldrig sett så slitna hus, aldrig kunnat tänka mig att bo med en potta under sängen som jag tömde en bit in i skogen varje morgon. Ändå var det fantastiskt att känna att varje hus var byggt av händer. Så kände jag aldrig i staden.” Skogen är inte en ofarlig plats, men förstås ändå som i grunden god. Här gäller naturens lagar, och där ingår ett visst svinn.
När någon går förlorad är det ju dessutom urbanitetens fel, eftersom det är städernas ondska som förpassat kvinnorna till landsbygden. I staden finns nämligen någonting betydligt hotfullare – modernitetens människa. Hon som vill koppla upp en till maskiner och institutionalisera den kvinna som inte tror på teknikens kraft. Här finns människor med agens, och de väljer att vara onda.
Om Ina Rosvalls roman hade översatts till en debattartikel hade den kanske låtit -ungefär som Hanne Kjöllers homo- och funkofobiska drapa om assisterad -befruktning, publicerad i Dagens Nyheter häromveckan. Kjöller är upprörd över att den assisterade befruktningen för ensamstående mödrar och queers (eller som Kjöller själv beskriver det; ”kvinnor som valt bort män”) är skattesubventionerad. Visst kan sjukvården fylla en funktion om heterosexuella par har fertilitetsproblem, argumenterar Kjöller, men har man inga spermier i familjer bör man själv bekosta sin barnlängtan.
Den som känner någon som använt sig av assisterad befruktning vet hur präglad den är av kontroll och disciplinering. Blivande föräldrar tvingas genomgå en rad samtal som fertila heterosexuella par slipper. Ändå försöker Hanne Kjöller framhäva att det är just de queera, eller ensamstående, föräldrarna som bör utsättas för ytterligare övervakning.
”Hur ska man se på 'relationsförmåga' hos en 35-åring som aldrig varit sambo eller haft en nära relation som vuxen?” frågar sig Hanne Kjöller, och tydliggör sitt verkliga syfte med debattartikeln – nämligen att starta en diskussion om vilka föräldrar som är önskvärda i det här samhället. En kostsam vårdprocess kommer inte förinta queera familjer. Däremot säkerställer det att bara människor med ett visst ekonomiskt kapital kan ägna sig åt reproduktion.
Det är ett annat sätt att uttrycka Eva Nordmarks efterlängtade familjeplanering – bara den som har tillräckligt mycket pengar ska få föröka sig. I det etnifierade klassamhälle vi befinner oss i är arbetarklassens barn dessutom bruna. Hanne Kjöller, Ulf Kristersson och Eva Nordmark är för sofistikerade för att säga att de propagerar för en sorts rasrenhet. Ändå oroar sig samtliga för de vita barnens fortlevnad.
Är det en slump att den politiska och materiella attacken på rasifierade barn sammanfaller med litteratur som diskuterar vita mödrars villkor? Jag tror inte det. Eftersom den vita kvinnan inte längre enbart är sina barns mor, utan också förväntas vara den som för hela samhället framåt, blir det plötsligt litterärt intressant med navelskådande berättelser om hennes existentiella ångest.
På kultursidorna pratar medelklassen om att ångra sina barn, samtidigt som politikerna talar om att förinta bruna och svarta familjer. De vita mödrarna svarar aldrig med att förkasta denna ordning. Trots sin civilisationskritik är moderskapslitteraturen påfallande förlåtande mot systemet som sådant. Anna Björklund underkänner nyliberalismens stressade tidevarv, men förkastar inte kapitalismen. Det är aldrig klassamhället som är problemet. Det är aldrig de rasistiska utspelen om vem som överhuvudtaget är önskad i den här världen som skapar något huvudbry.
Nej, problemet är alltid moderniteten. För mödrarna är det förflutna en sannare plats, där varje person vilade i sin naturgivna uppgift.
Vissa dog visserligen i barnsäng, men inte så många som man kunde tro.
Och man behöver ju inte heller backa bandet till medeltiden. För Anna Axfors räcker det att spola tillbaka tiden till, säg, tidigt 1900-tal.
En tid då staten ägnade sig åt dagens efterfrågade familjeplanering. Tvångssteriliserade romer, och lite sånt.
Men man slapp ju i alla fall gå runt och ha existentiell ångest.
