Elchocker, spännband och förlorad kontroll

På film och tv har slutenvården varit en tacksam plats för skräckskildringar

”Ratched”, där ”Gökboets” nurse Ratched (Sarah Paulson) får en historia, har just haft premiär på Netflix.

I en operationssal på en psykiatrisk klinik i norra Kalifornien ska klinikchefen demonstrera ett ingrepp för sin personal och en handfull inbjudna gäster på publikläktaren. Året är 1947 och de fyra nedsövda patienterna – en lesbisk ung kvinna, en glömsk äldre herre, en ­deprimerad operasångerska och en dagdrömmande tonårspojke – ska få ta del av en ny, banbrytande behandling.

”Nu ber jag er att luta er tillbaka, koppla av och bevittna när jag omformar hjärnan”, säger läkaren och sätter en handborr mot den äldre mannens tinning. Borren ger ifrån sig ett gnisslande, blött ljud när den letar sig igenom skallbenet och in i frontalloben. När kirurgen roterar borren ”för att skapa en cirkulär skada i hjärnan”, kollapsar en kvinna i auditoriet.

Lobotomiscenen finns med i den nya Netflixserien ”Ratched”, en spinoff på ”Gökboet” (1975). Här får vi möta den maktfullkomliga sjuksköterskan Mildred Ratched som ung, men inte desto mindre skrämmande – en mästermanipulatör i skräddade dräkter och oklanderlig makeup, som inte är främmande för att lobotomera utanför arbetstid.

Huvudrollen spelas av Sarah Paulson som tidigare har samarbetat med seriens skapare Ryan Murphy på ”American horror story: Asylum”, en annan skräckberättelse om mentalvård och maktmissbruk.

Via Zoom frågar jag Sarah Paulson varför mentalsjukhuset är en spännande plats för drama.

– Känner du aldrig att du kan vara ett enda beslut från att hamna på ett sånt här ställe? Ibland känns greppet som vi har kring vårt förstånd ganska skört, och därför blir den här miljön fascinerande – eftersom det känns möjligt, och otroligt skrämmande, att vi alla kan berövas våra rättigheter och spärras in på institution, säger hon.

Särskilt i USA bär vi på en rädsla för att vi egentligen är under någon annans kontroll, någon annan som drar i trådarna och försöker dominera oss

Denna fasa har skildrats i många filmer, från den tyska stumfilmsklassikern ”Doktor Caligaris kabinett” (1920) och ”Ormgropen” (1948) med Olivia de Havilland som schizofrenipatient, till nyare verk som Martin Scorseses ”Shutter island” (2010) och Steven Soderberghs ”Unsane” (2018).

Historikern Troy Rondinone, författare till boken ”Nightmare factories: The asylum in the American imagination” förklarar det med ett ord: kontroll.

– Särskilt i USA bär vi på en rädsla för att vi egentligen är under någon annans kontroll, någon annan som drar i trådarna och försöker dominera oss. Mentalsjukhuset är den perfekta platsen att utforska den rädslan, för du kliver in genom dörrarna och plötsligt har personalen total kontroll över dig, och de kan hålla kvar dig så länge de vill.

Intresset sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan på 1700- och 1800-talen skrev författare som Mary Wollstonecraft, Edgar Allan Poe och Louisa May Alcott ruskiga historier i mentalsjukhusmiljö, och de kråkslottsliknande institutioner som byggdes på den amerikanska landsbygden i mitten på 1800-talet blev snabbt turistattraktioner.

– Folk blev besatta av att få veta vad som pågick därinne. Mentalsjukhusen i USA fick väldigt lite pengar från staten och många av patienterna var utblottade, så för att hålla igång verksamheten sålde de biljetter till folk som ville komma och stirra på patienterna, berättar Troy Rondinone.

Claire Foy i Steven Soderberghs ”Unsane”.

I dag visas psykiskt sjuka inte upp för betalande publik, och den psykiatriska slutenvården har blivit betydligt mer human. Men den som lider av psykisk sjukdom kommer ofta till vården med filmernas hemska bilder i huvudet, berättar Hanna Edberg, som är chefsöverläkare för Norra Stockholms psykiatri.

– Jag tror att de flesta nu verksamma psykiatriker någon gång har fått säga till en patient, ”det här är inte som i Gökboet”. Man måste förklara att det inte är på riktigt. Vi har fått dras med det där, och det är ju skitjobbigt att gå omkring med den bilden.

Hanna Edberg nämner romanen ”Sandmannen” av Lars Kepler, som utspelar sig på en rättspsykiatrisk enhet där hon själv har arbetat.

– Bara en sån sak som att allting försiggår nere i en källare. Det fanns inte ens någon källare där. Det är en så fånig grej, att man bara lägger på det för att det ska verka mera hemskt.

Troy Rondinone beskriver dårhusberättelserna som en ”standardiserad produkt”, där filmerna kopierar scener från andra filmer snarare än att försöka spegla verkligheten. Som skildringar av ECT, det som förr kallades elchocksbehandling. De började dyka upp i filmer på 1940-talet, ganska snart efter att metoden hade introducerats inom psykiatrin.

Inte ens när ”Gökboet” spelades in på 70-talet bedrevs ECT på det brutala sätt som skildras i Milos Formans film

– Det gestaltas alltid på samma sätt, med våldsam musik och konstiga kameravinklar. Patienten sövs inte ner, hen är livrädd och vrålar och vrider sig. Film efter film har bara spelat upp den scenen, i stället för att titta på hur behandlingen har förändrats och utvecklats. ECT har ingen medicinsk funktion i filmer, det är alltid ett straff.

Inte ens när ”Gökboet” spelades in på 70-talet bedrevs ECT på det brutala sätt som skildras i Milos Formans film. I dag är patienter sövda under behandlingen och får ofta goda resultat, enligt Hanna Edberg.

Det finns filmare som försöker skildra den moderna psykvården på ett realistiskt sätt. I den svenska filmen ”Psykos i Stockholm”, som går på bio nu, ger regissören Maria Bäck ett anhörigperspektiv, i berättelsen om en kvinna som drabbas av en psykos under en weekendresa tillsammans med sin tonårsdotter. Filmen bygger på Maria Bäcks egna upplevelser från uppväxten med en psykisk sjuk mamma.

– Ofta på film tycker jag att man får intrycket att patienterna går fram och tillbaka i korridoren och tittar konstigt upp i taket. Den upplevelsen har jag inte haft, psykpatienter är ganska vanliga – jag tror att det som är skrämmande väldigt ofta finns inuti människan, och att det inte alltid är så synligt, säger hon.

Om man tittar på alla de här små delarna samlat så upplever man nog en bild av vården som inte är så jättesmickrande

Det är inget perfekt patientmottagande som skildras i ”Psykos i Stockholm”. 14-åringen glöms helt bort i hanteringen och lämnas vind för våg i en främmande stad. När hon ringer till avdelningen får hon veta att läkaren kanske kan träffa hennes mamma ”i övermorgon” – när hon kommer på besök är mamman så tungt medicinerad att hon nästan är okontaktbar.

– Jag har velat använda mig av små detaljer för att visa dotterns perspektiv, i stället för att göra en film som är öppet debattskapande. Om man tittar på alla de här små delarna samlat så upplever man nog en bild av vården som inte är så jättesmickrande, där man som både patient och anhörig står väldigt maktlös i en utsatt situation, säger Maria Bäck.

Det finns många berättelser om livet som mentalpatient som inte har synts på bioduken eller i tv-rutan. Historikern Troy Rondinone nämner de särskilda sjukhus som inrättades åt svarta amerikaner under 1800-talet, och om hur mentalsjukhusen i storstäderna under samma tid nästan bara hade patienter som var första generationens invandrare – levnadsöden som är helt osynliga i fiktionen, där huvudpersonerna nästan alltid är vit medelklass.

Psykiatrikern Hanna Edberg önskar att en film kunde skildra hennes arbete när det är som mest tillfredställande.

– Tänk dig en situation där en patient är intagen på en akutmottagning, dörrarna är låsta, personen är jätterädd och ganska sjuk – det är en otroligt skör människa som verkligen är superutsatt – och så kan vi få den personen att känna att sig lugn och okej, att ”det här är inte så hemskt som jag trodde att det skulle vara”. Det är supercoolt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.