Jag har haft fel, och det känns alldeles underbart

Bildning är ju bara en ersättning för riktiga kvaliteter

Nästan alla bildade människor jag känner är dumma i huvudet. Jag har börjat misstänka att det hör ihop.

Ändå har jag försvarat bildningen med påfallande glöd. Jag har rasat över det allmänna förfallet och plikttroget läst mina Nobelpristagare och nickat instämmande åt folk som citerat Proust som jag aldrig orkar läsa eftersom han bara ältar. Allt detta hänger – som det så ofta gör – ihop med att jag själv anser mig bildad.

Men ... varför? Jag har aldrig haft nytta av det, annat än på fester med andra bildade människor. Hela skiten är ett pyramidspel, där de på toppen håvar in både kredd och kapital och själva bestämmer reglerna.

När man talar om bildning brukar det upphöjas med luftigt tal om allmänintresse. Det sägs vara bra för samhället eller sammanhållningen eller något annat som är på tapeten. Allt som är gott kan härledas till bildning, som praktiskt nog inte riktigt kan definieras. (Så att ingen obehörig ska kunna fuska sig till den, kan man misstänka.)


På något magiskt vis påstås man få bättre moral av bildning, och – ha! – bli empatisk på kuppen. Det rimmar rätt illa med det obestridliga faktum att de flesta författare är självupptagna kräk, och att Svenska Akademien inte är en högborg för annat än sexuella övergrepp och en beklämmande tystnadskultur.

De humanistiska fakulteterna är fulla av personstrider som får dokusåporna att framstå som under av samarbetsanda, och dessutom förlamande trista.

Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag misstänka att bildning är ett farligt substitut för riktiga kvaliteter, sådant som faktiskt betyder något: empati, medmänsklighet och kunskap.

Sådant som gör att världen öppnas utåt, mot andra, och inte stänger den inåt som en kvävd rap.


Om jag bara hade lagt tiden på att lära mig snickra, eller att bli bra på att trösta, i stället för att ha dåligt samvete över att jag inte kommer in i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Att kunna göra upp eld, eller odla grönsaker, eller bara våga säga ifrån när någon är ett kräk är inget som bildning hjälper en med – och här talar jag av egen erfarenhet.

Jag har haft fel, och det känns alldeles underbart. Att läsa har blivit roligt igen, nu när det bottnar i nyfikenhet snarare än i en vagt molande pliktkänsla – lyx i en tid som präglas av nyttomaximering. Och jag tror inte längre att litteraturen kommer att frälsa mig, eller någon annan. Däremot kan en bok fortfarande vara skillnaden mellan liv och död – i alla fall som tändved, när det kniper.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.