Polarisering är inget nytt, Björn Werner

I stället borde vi undersöka vilka röster som inte längre ifrågasätts

Av: Elina Pahnke

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Göteborgspostens kulturchef Björn Werner.
Foto: GP
Göteborgspostens kulturchef Björn Werner.

Minns ni 00-talet? Då vi rörde oss kring varandra i det offentliga rummet likt teflon, utan att några motsättningar kunde fastna?

Innan det bråkiga 10-talet levde vi i harmoni, med respekt för varandras olikheter. Eller, vi hade kanske inte ens några olikheter. Alla var ungefär samma lika.

Det insinuerar åtminstone Göteborgs-Postens Björn Werner när han i en krönika berättar om det senaste decenniets stora förlorare: de bortvalda tinderkillarna. De som så omsorgsfullt laddar upp sina finaste bilder på dejtingappen för att sedan inte få en enda lajk. ”Denna bedövande känsla är 10-talets grundackord”, menar Werner.

Om heterosexuella kvinnor håller med om att de har alldeles för höga krav på sina relationer och skrattar hela vägen till kärleksbanken återstår att se, även om jag vågar mig på att gissa att svaret blir nekande.

Men det verkligt intressanta i Werners text är inte hans reflektion kring nätdejting utan hans tidstypiska slutsats. ”Män som homogen grupp håller helt enkelt på att upphöra”, skriver kulturchefen och stämmer mer eller mindre ofrivilligt in i den bild av det senaste decenniet som konflikternas storhetstid.

I sammanfattningar av de gångna tio åren är trendordet polarisering. Överallt beskrivs samtidsmänniskorna stå i varsitt hörn, utspridda i digitala och politiska rum.

Ledarredaktionen på Dagens Nyheter kallar 10-talet ”splittringens, polariseringens och sönderfallets tid” och SVT:s inrikespolitiska kommentator Mats Knutson understryker hur ”en tilltagande polarisering i viktiga politiska frågor riskerar att leda till minskat förtroende för riksdagspartierna”.

Statsvetaren Katarina Barrling fortsätter på samma spår i en TT-artikel: ”Utöver förekomsten av ett parti som övriga partier inte vill samarbeta med, försvåras regeringsbildandet också av en ökad polarisering och fler konfliktdimensioner”.

Mellan raderna i samtidsbeskrivningarna skymtar sentimentaliteten över en historisk epok när alla såg på samma tv-program och såg på sin nästa som en avbild av sig själv. Eller, då somliga åtminstone kunde identifiera sig med vissa personer som påminde om dem själva.

En ledtråd: det är inte tinderkillarna som först kommer att tystna

De andra, de som ser tillbaka på de senaste decennierna som idel konflikt, har nämligen ingen plats i berättelsen om det prehistoriska Samförstånds-Sverige som tycks ha funnits innan det senaste decenniet. De som under 80-talet såg välfärden rustas ner, de som under 90-talet fruktade för sina liv när lasermannen sköt ner personer på grund av deras hudfärg eller de transpersoner som under 00-talet fortfarande tvångssteriliserades får höra att det är först de senaste tio åren som landet börjat präglas av motsättningar.

Listan över det senaste seklets konflikter är för lång för den här texten, men det finns fortfarande plats kvar för att sammanfatta det gångna decenniets verkliga vattenstämpel – den naiva tron på att polariseringen är lika ny som den är övergående. De senaste tio åren har framför allt handlat om att släta över konflikter, inte om att erkänna dem.

Det syns i språket: hur det som en gång beskrevs som ett rasistiskt parti i dag beskrivs invandringskritiskt. Det syns i medier, där kritiska frågor byts ut mot samtalsterapi, inte minst i artikelserien som även den använde decenniets trendord; Stina Oscarsons ”Den polariserade debatten” i Svenska Dagbladet.

Men ironiskt nog märks det som allra tydligast i beskrivningen av 10-talet som polariserat. Här förfäras skribenter och experter över att politik präglas av konflikter, i stället för att undersöka vilka röster som inte längre ifrågasätts. Ett annat sätt att förstå det decennium vi nu träder in i är att undersöka vilka som än en gång lämnas utanför det offentliga samtalet. En ledtråd: det är inte tinderkillarna som först kommer att tystna.


Elina Pahnke är frilansjournalist samt politisk redaktör på sajten ”Kontext”.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.