”För afghanska flickor finns inget lyckligt slut”

Åsne Seierstad berättar om sin nya roman ”Afghanerna”

En tillvaro som allt mer liknar husarrest.

Det är ödet för Afghanistans flickor och kvinnor, efter talibanernas maktövertagande. Åsne Seierstad, aktuell med boken ”Afghanerna”, ser tystnaden om läget som ett svek.

– För så många människor är det som att livet helt har tagit slut, och så är det ingen som pratar om det.

Åsne Seierstad, 52, sitter med benen invirade i en tjock filt, eftersom hon tycker att det är lite kyligt inne på förlagets kontor. På samma sätt satt hon insvept när hon träffade talibankommendanten Bashir, som hon intervjuat för boken Afghanerna, berättar hon. Hon hade glömt den svarta, täckande klädnad som hon skulle bära inomhus och Bashirs medarbetare blev förfärade: ”Du måste täcka benen!”. Hon bar bylsiga byxor, men det räckte inte. Hon fick en filt att vira om sig. Åsne blev irriterad. Bashir hade trots allt flera fruar.

– Han har ju sett kvinnoben förut, säger hon.

”Jag måste berätta”

Med talibanernas plötsliga maktövertagande kände hon att hon måste till Afghanistan igen, berättar hon. I januari i fjol reste hon dit – då hade 20 år passerat sedan hon senast var där, för arbetet med Bokhandlaren i Kabul.

– Jag kände att ”det här måste jag berätta om”. Det fanns flera frågor jag ville få svar på, som vilka de nya talibanerna är, om det är någon skillnad mot de gamla, och så vidare.

I Afghanerna är det framför allt tre personer som får representera den brutala utvecklingen i landet. Kvinnorättskämpen Jamila som drabbades av polio och växte upp som ”krympling”, men kämpade sig till att få studera och mot alla odds blev minister i regeringen. Men som vid talibanernas maktövertagande tvingades fly och hamnade i Norge. Talibankommendanten Bashir, som förlorade sin far i Sovjetunionens krig och redan som tolvåring skolades till att bli jihadkrigare. Kvinnorna i hans hem tillverkade bomber, ett arbete som beskrivs som en vardagsrutin, likt att baka bröd.

Och så Ariana som briljerade i skolan och bara hade en termins juridikstudier kvar, när skynket drogs ner för hennes framtid. Bashir kommenterade Arianas öde med orden: ”Beklagar, men det finns ingen plats för utbildade kvinnor i Afghanistan.”

Efterspelet till Bokhandlaren i Kabul blev en tvist om sanningshalten, där Åsne Seierstad i slutändan friades helt. Men upplevelsen gjorde avtryck. Den här gången spelades intervjuerna in och huvudpersonerna fick tillfälle att läsa och korrigera, berättar hon.

– Jag har självklart blivit väldigt försiktig och korrekt efter den erfarenheten. Jag lät huvudpersonerna läsa igenom sina delar, vilket jag beskriver i bokens efterord.

Länge trodde hon att den nya boken skulle kretsa kring två personer, Jamila och Bashir.

– Men sen mötte jag Ariana, och det var avgörande. Det är ju hennes framtid det handlar om.

”Ökad frustration”

Inledningsvis fanns vissa förhoppningar om att det nya talibanstyret inte skulle bli fullt lika hårt som förra gången. Men för kvinnorna i landet har sedan de dåliga nyheterna kommit slag i slag. Allt fler offentliga platser har blivit förbjuden mark, som gym, arbetsplatser och parker. Flickor får bara gå i skolan till och med sjätte klass. Icke-statliga organisationer får inte längre anställa kvinnor. Vårdtillgången krymper ännu mer.

Du skrev nyligen en debattartikel om Afghanistan, vad var viktigast för dig att få fram?

– Jag hade känt en ökande frustration över tystnaden om Afghanistan, och den tystnaden kom ganska tidigt efter talibanernas maktövertagande. ”Vi har evakuerat folk”, meddelade man, men sen var det som ett stort vakuum, även innan attacken mot Ukraina. Och jag tror inte att den här tystnaden har med Ukraina att göra.

– Det är som ett stort politiskt trauma, att vi har misslyckats så totalt i Afghanistan, med absolut allt. Det är svårt för oss i väst att acceptera. Min frustration gäller bland annat tystnaden från norska statsministern, från andra länders ledare.

”Livet har tagit slut”

Ödena hon bevittnat berör henne djupt, berättar hon.

– Jag har mött de här afghanska kvinnorna och de här unga flickorna, som från tolv års ålder nu inte får studera vidare. Tar du skolan från en afghansk flicka så har du berövat henne allt. Det är inte så att dagarna fylls av fritidsaktiviteter. Tidigare fick de lämna huset för att gå till skolan, studera, gå hem, göra läxorna. Nu är det ingenting kvar, utom hushållssysslor, säger hon och tillägger:

– För så många människor är det som att livet helt har tagit slut, och så är det ingen som pratar om det. Vi kan protestera mot talibanernas agerande, men det hjälper inte. Så vad gör vi? Det är inte så att jag sitter på svaren, men vi måste diskutera problemet. Tystnaden om Afghanistan gäller också media, som har ett ansvar att kräva svar om hur de här frågorna hanteras.

Vad tror du kan få talibanerna att backa gällande exempelvis kvinnors rättigheter?
– I deras ögon är vi fienden, men vi måste hitta vägar in. Om talibanerna ska backa på vissa punkter, så måste det ske utan att de tappar ansiktet. Det får inte presenteras som en seger från länder som Sverige eller Norge, säger hon och fortsätter:
– Det har ju visat sig att de flesta talibaner inte heller vill ha den här förändringen, ledaren på toppen är inte representativ för gruppen i stort. Stora delar av regeringen, av det som framkommit, har ju varit emot de här begränsningarna. De vill att deras fruar ska ha tillgång till vård. Det är emiren som har bestämt det. Det kan finnas en möjlighet att göra skillnad med diplomatiska påtryckningar, talibanerna finns på myndighetsnivå i olika skikt och det kan vara enklare att samarbeta med dem på lokal nivå på olika ställen.

Boken Afghanerna är skriven i romanform, men för flickor som Ariana finns inget klassiskt lyckligt slut.

– Jag är så glad att jag mötte henne, det är så ledsamt att hon har det som hon har det, men jag är så glad att hon kunde sätta ord på det hon upplever.

Budskapet hamras in på nytt.

– Det får inte bli tyst om de här flickorna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.