Den monumentala filmfördumningen
Jon Asp om barnfilm och vinstmaximering
Barnfilmen breder ut sig på biorepertoaren, i stigande grad familjeanpassad: barnsligt utsnitt med underliggande vuxentilltal. Film ser man på Netflix och andra kanaler i hemmet; på bio går man med barnen. Detta innebär inte nödvändigtvis ett förkovrat barnfilmsutbud, eller ens fler titlar för de yngre. Snarare tvärtom, det är här som biomarknadens vinstmaximering tycks som allra mest cynisk.
Tillbaka i Stockholm efter lovet planerar min sexåring och jag att se filmatiseringen av barnboksklassikern Den lille prinsen. Dock visar det sig att filmen gått ner, detta efter mindre än två månader på repertoaren, trots att sommartider innebär färre premiärer och rimligen mer spelutrymme. En hyfsat bred film som setts av 30 000 skulle förstås kunna locka ännu fler besökare, inte minst innan skolorna drar i gång.
I stället faller vårt val på en annan animation, USA-producerade Husdjurens hemliga liv. Inte utan skäl; en tisdag visas filmen 65 gånger bara i huvudstaden. I 2D och 3D, på svenska och engelska. Totalt under en vecka uppåt 500 visningar, men inte en endaste av Den lille prinsen.
Detta är biografkulturen från sin fulaste sida, nästan allt krut – salonger och marknadsföring – läggs på två eller tre titlar åt gången, titlar som ofta upptar mer än 80 procent av den totala biobeläggningen.
Före den svenska 2D-versionen av Husdjurens hemliga liv får min son och jag, förutom reklam och filmtrailers, också ta del av en oannonserad kortfilm med de numera välbekanta Minionerna, som är samma produktionsbolags verkliga dragplåster. Så upprättar de amerikanska studiorna i nära allians med den lokala biografägaren spinoffkontrakt med de allra yngsta.
Själva filmen – om uttråkade husdjur som gör utbrytarförsök från sina våningar på Manhattan – har några charmiga stunder, men inte fler än vad som ryms i trailern. Huvudkaraktären Max, en trängd terrier, får liv genom Erik Haags institutionaliserat infantiliserade röst, ett säkert kort hos både små och stora besökare.
På en standardiserad biografrepertoar med allt kortare bäst före-datum är det de mindre sköna barnfilmerna som åker ut snabbast, medan allsköns Alfons-snuttar läggs ut på strötider som ett tryggt men väldigt tunt filmalibi. Det finns inget som helst intresse av att odla en mer bestående filmkultur, vinstmaximeringen är total.
En motbild: veckan innan befann jag mig i Paris, bland annat för att försjunka i klassiska filmrepriser på bio. Däribland Kieslowskis Dekalogen, tio delar budord visade i fem block på flera kommersiella biografer i stadens mitt. Flera visningar dag efter dag, och trots semesterlunken väl besökta.
Skälen är förstås två: i Paris finns en förädlad biografkultur. Och även om den amerikanska blockbusterkulturen förekommer även här så dras inte Frankrike, liksom få andra moderna länder för övrigt, med ett biomonopol. Därför kan den franska filmen fortfarande belägga uppåt 40 procent av den inhemska repertoaren och alltjämt vara överlägsen fristad för den samlade världsfilmen.
I Sverige fortsätter vi däremot in i biodespotins monumentala fördumning med allt färre möjligheter och allt färre protester. Precis som husdjuren i filmen riskerar även unga åskådare att domesticeras tidigt, resignera och upphöra med sina utbrytarförsök, för att i stället uppgå i det allsmäktiga amerikanska berättarväldet.
