Kultur

Jag blir illamående av hånen mot Annie Lööf

Centerpartiets ledare ger mig hopp

Av: 

Roland Poirier Martinsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den senaste tiden har C:s partiledare Annie Lööf fått motta hård kritik från flera håll.
Den senaste tiden har C:s partiledare Annie Lööf fått motta hård kritik från flera håll.

KULTUR

Hur man än rangordnar en politikers viktigaste egenskaper måste man förstå att situationer uppstår då de hamnar i konflikt med varandra. Trots att ett beslut är dåligt kan politikern tvingas acceptera det för att nå en kompromiss i ett vidare sammanhang. I något annat sammanhang kan det mest praktiska vara att man tummar på grundläggande övertygelser. Nya fakta kan utmana varje ingångsvärde.

Personligen sätter jag tilliten som viktigast. Det finns sådant som är så viktigt att jag måste veta att den politiker som får min röst aldrig byter en given övertygelse mot sakpolitiska vinster eller parlamentariska fördelar.

Den egenskapen är inte beroende av enskilda åsikter. Amineh Kakabaveh skulle aldrig få min röst, men med reservation för dolda fakta respekterar jag henne mer än de flesta politiker i dagens riksdag. Kanske kommer Nooshi Dadgostar att göra mig besviken i framtiden – politik har en förmåga att nöta ner motståndskraft – men hittills tycker jag mig se en ledare som är beredd att ta risker för att värna de värderingar som en gång gjorde att hon engagerade sig politiskt.

Jämställer jag Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna? Är båda det öppna samhällets fiender? Ja, det gör jag utan att tveka.

De värderingar hon bär med sig står i mycket viktiga avseenden i direkt konflikt med min egen syn på människan och samhället. Ändå är jag glad att hon är Vänsterpartiets ordförande. Hon tycks djupt engagerad i att omsätta sina utompolitiska värderingar i praktisk politik. Jag har ännu inte hört henne ifrågasätta sina politiska motståndares intentioner. Hon verkar inte vara av åsikten att moderater och liberaler driver sin politik med illvilliga avsikter.

Vilket för mig till Annie Lööf. Har någon ledande svensk politiker angripits lika hårt från så många olika håll under så kort tid? Från vänster utmålas hon som extrem nyliberal med Margaret Thatcher som förebild. Borgerliga kommentatorer beskriver henne som antingen ett självutnämnt helgon eller en irrationell maktspelare som är ute efter att söndra tills hon själv kan härska.

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar.

Det är tydligt att det finns företrädare från andra borgerliga partier som är på väg att växla in politiska meningsskiljaktigheter i personlig animositet mot Centerledaren. Sverigedemokrater, framför allt anhängarna med sociala medier som megafon, har i vissa fall helt tappat huvudet. Här kallas hon allt från landsförrädare till invektiv ni själva får leta upp.

Och även om Centerpartiets front utåt står förvånansvärt enad är det ingen djärv gissning att det inom partiet finns krafter som gärna skulle se sitt parti rösta fram Ulf Kristersson till statsminister med Sverigedemokraterna som inflytelserikt regeringsunderlag.

Faktum är att jag de senaste veckorna bara har väntat på presskonferensen där Annie Lööf meddelar att hon avgår till följd av den närmast omöjliga konflikten mellan hennes utompolitiska värderingar och parlamentets sammansättning.

Hennes övertygelse är som bekant att Sverigedemokraterna är ett parti som bygger på en människosyn oförenlig med hennes egen. Förmodligen gör hon också analysen att indirekt regeringsmakt åt partiet skulle driva de borgerliga partierna i en riktning hon inte kan tolerera.

Det är viktigt att påpeka att hon gör samma analys när hon tittar åt vänster. Egendomsrätt, yttrandefrihet och öppna demokratiska processer har hotats och krossats av ideologiska kamrater till Vänsterpartiet så länge någon av oss har levt och det pågår fortfarande på sina håll i världen.

Jämställer jag Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna? Är båda det öppna samhällets fiender? Ja, det gör jag utan att tveka. SD:s historia nagelfars med all rätt. Partier är sin historia. Granska då Vänsterpartiet på samma sätt. Börja 1990, längre tillbaka behöver man inte gå. SD:s vurm för Ungern? Studera Vänsterpartiets internationella relationer. Den framväxande, radikala generationen inom SD:s ungdomsparti? Lyssna på Ung Vänster. Dårfinkar inom SD? Absolut. Och fortfarande finns människor i anslutning till V som kallar sig kommunister.

Och det är sant att vår demokratiska tradition tillhör världens starkaste. Den välts inte av ett eller två valresultat. Däremot kan den eroderas.

Tror jag då att Nooshi Dadgostar är demokratiskt opålitlig? Nej, tvärtom. Det tror jag inte heller om Jimmie Åkesson. Vad jag däremot tror är att om V eller SD fick egen majoritet i riksdagen, då skulle både Åkesson och Dadgostar röjas ur vägen, politiskt om inte handgripligt (men vem vet?). När de radikala agendorna inte omsätts i faktisk politik skulle snart krafter som dessa ideologier tvingar fram ta makten över partierna. Det var inte av lättvindiga skäl Socialdemokraterna under trekvarts sekel bekämpade sitt stödparti till vänster. Det var inte av taktiska skäl fyra borgerliga partier förklarade att samarbete med Sverigedemokraterna inte kunde bli aktuellt.

Att de åtta partierna i riksdagen leds av hyggligt folk är säkert. Jag känner och respekterar flera av dem. De allra flesta som röstar på SD eller V är såklart också hyggligt folk i lika hög grad som andra partiers väljare. Men det är inte poängen. Den är att V och SD är sammanflätade med ideologier som är starkare än partiernas enskilda företrädare. Att revolutionen äter sina barn är mer än bara en slogan. När revolutionära idealister får makten finns bara två scenarier. De kan antingen bli pragmatiker och tvingas då snart bort av sina radikala, otåliga medkämpar eller så behåller de makten genom att själva använda antidemokratiska medel. Historien är entydig i det avseendet.

Är jag för dramatisk? I Europa sprider sig hoten mot friheten i tidigare demokratier, något som diskuteras dagligen i vårt land. Skillnaden är att många bär på den naiva tron att något sådant inte kan hända i Sverige – framför allt inte från vänster.

Och det är sant att vår demokratiska tradition tillhör världens starkaste. Den välts inte av ett eller två valresultat. Däremot kan den eroderas. Beslut vi fattar idag får konsekvenser för nästa mandatperiod och nästa och nästa och nästa. Det politiska planet är alltid sluttande.

Det gör mig därför illamående att se hur Annie Lööf ansätts och hånas för att hon står emot ytterkantspartier i en tid då västvärldens demokratier är mer instabila än vad de varit i mannaminne. Hon har vid tillfällen drivit åsikter jag inte alls delar, men det ger mig hopp att hon behåller de värderingar hon bar med sig från tiden innan hon fattade beslutet att engagera sig politiskt.

Handlag och kompromisser, parlamentariskt snickeri, dessa är hörnstenar i en representativ demokrati. Grunden måste dock alltid vara gjuten i värderingar. Kortsiktiga maktanspråk förändrar inte den saken.

Avslutningsvis, jag måste upprepa mig. Jag tror inte att Jimmie Åkesson skulle överväga att sätta demokratin ur spel. Nooshi Dadgostar, som jag respekterar, har inte en auktoritär cell i sin kropp. Det är inte dem jag angriper. Men båda företräder ideologier som är livskraftigare än sina tillfälliga bärare. Också här är historien entydig. I Sverige är det inte för sent att hålla stånd mot folkuppviglande populister.

Är Annie Lööf verkligen ensam om att se detta?

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Annie Lööf

Nooshi Dadgostar

Politik

Demokrati