Död utan mening
Det finns bara en sak som får republikanerna att vända sig mot Trump - opatriotiska uttalanden
Senaste nytt i cirkus Trump: På Demokraternas konvent i torsdags var en av talarna muslimen Khizr Khan, vars son dog 27 år gammal i Irak. Khan och hustrun Ghazala riktade hård kritik mot republikanernas kandidat, och sa att deras son inte ens skulle ha släppts in i landet om Donald Trump fått bestämma.
Det blev ett av konventets mest uppskattade tal, men att det väckt sådan uppmärksamhet de senaste dagarna beror till stor del på Trumps hånfulla och nonchalanta bemötande. Dels likställde han sonen Humayun Khans uppoffringar med sina egna, nämligen att skapa ”tiotusentals jobb” och bygga häftiga byggnader. Dessutom ifrågasatte han hustruns tystnad under talet, kanske är det så att hon inte är tillåten att prata? ”You tell me” säger han i en intervju med ABC.
Uttalandena har fått republikaner att vända sig mot honom. Talmannen Paul Ryan hävdar att alla familjer till stupade soldater bör hedras. Senatorn och Vietnamveteranen John McCain menar att Trump skymfar ”de bästa bland oss”. Vice presidentkandidat Mike Pence kallar Humayun för en hjälte, och säger att familjen borde ”omhuldas i USA”.
Det är en nästan självklar uppfattning i USA, även bland demokrater, att soldater och deras familjer ska upphöjas. Särskilt om soldaterna råkar vara döda. Till och med Michael Moore, som av många betraktas som kommunist (landets motsvarighet till Voldemort), ägnar delar av Farenheit 9/11 åt att kräva upprättelse för anhöriga till stupade i Irakkriget. Att en sådan statlig kompensation ofta uteblir är en sak. Men det finns något djupt osmakligt i vördnaden för dem som har ”dött för konstitutionen”, som Marco Rubio kallar det.
Hissade flaggor i all ära, den största sorgen är att dessa ungdomar har skickats ut i krig från första början. Krig som dessutom motiverats med högst oklara moraliska grunder. Självklart har sorgeritualer sitt syfte, men lika gärna kan syftet bli att cementera de patriotiska värderingarna, och ge fortsatt legitimitet åt att skeppa i väg nästa generation.
Ingen vill tänka att Humayun Khan dog till ingen nytta. Inte för USA:s bästa, inte för någon personlig hederssak. Att dödsfallet var ett av alla oräkneliga, meningslösa i USA:s många krig. Att han inte nödvändigtvis var ”de bästa bland oss”, utan en vanlig person, vars död är lika obarmhärtig och oåterkallelig som alla andras.
Jag kommer att tänka på Springsteens Youngstown. En låt där kronologin rör sig framåt genom landets blodiga historia, för att landa i insikten att ingenting förändras: ”We sent our sons to Korea and Vietnam / Now we’re wondering what they were dying for”.
