Så stoppas de superrika

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-08-25 | Publicerad 2015-08-20

Per Gahrton: Pikettys kritik mot den växande kapitalklassen duger gott som rödgrönt regeringsprogram

Den globala BNP-tillväxten blir 3,5 procent framöver, hävdade häromdagen i Dagens eko en av de spågubbar som enligt den franske ekonomen Thomas Piketty mest ägnar sig åt illusionsmakeri utan verklighetskontakt.

En av de många tabellerna i Pikettys världsberömda opus, Le Capital au XXIe siècle (Seuil, 2013) som nu föreligger på svenska, visar att en BNP-tillväxt på 3,5 procent betyder nästan tredubbling på 30 år, dryg trettiodubbling på 100 år. Hur länge kan en sådan överförbrukning av naturens resurser pågå utan att ekologin brakar ihop? 

Inte särskilt länge, naturligtvis, vilket varje räknekunnig person kunde ha kommit fram till utan stöd av Pikettys 970 sidor (krympta till 670 i den svenska versionen, dock, såvitt jag kan finna, enbart trycktekniskt, utan textförkortning). En uthållig tillväxt kan aldrig, understryker Piketty, överstiga 1 procent.

En del av boken består av den här sortens självklarheter. Men eftersom den dominerande ekonomiska vetenskapen och, inte minst, den ekonomiska politiken, bedrivs som om självklarheterna inte gällde, är det en av Pikettys förtjänster att han framhäver dem i ett sammanhang som gör att de knappast kan förbigås. 

Överlag har mottagandet varit respektfullt, även om det från finanskapitalistiskt håll också kommit avgrundsvrål, som till exempel ett krav av ekonomijournalisten Frédéric Georges-Tudo på att ställa Piketty i skamvrån (Piketty, au piquet, Éditions du moment, 2015).

Huvuddelen av Pikettys arbete består i att avslöja vanföreställningar som det är betydligt svårare för en lekman att på egen hand genomskåda, inte minst myten om att det i vår tid är egenförtjänade inkomster, och inte kapital, som är grund för hög levnadsstandard. Vi skulle leva i liberalismens meritokratiska paradis, där, som det hette i franska revolutionens paroller, ekonomiska olikheter kan betraktas som moraliskt legitima bara om de är välförtjänta och gynnar det allmännas bästa. 

Men så är det inte, visar Piketty och tar hjälp av Balzacs cyniske romanfigur Vautrin som kallt råder sin unge adept Rastignac att strunta i studier och hårt arbete och istället gifta sig med en superrik arvtagerska eftersom han därigenom kan räkna med femtio gånger så hög årsinkomst som genom eget arbete. 

I början på 2000-talet var vi där igen, visar Piketty. 

Visserligen minskade kapitalets roll i industrivärlden mellan 1914 och 1970. Men det berodde ingalunda på någon inneboende utjämningseffekt hos någon liberal ”osynlig hand”, i stil med Simon Kusnetz berömda regnbågsformade Kusnetzkurva som påstods visa att ökande inkomster efterhand leder till ökad jämlikhet. Tvärtom har nästan alla kurvor hos Piketty U-form, med en nedgång i kapitalets ställning under 1900-talet, i första hand på grund av världskrigens förstörelseeffekt.

Från omkring 1970 har kapitalet och arvet gjort storstilad comeback, vilket bara kunde ha hämmats genom politiska åtgärder. Som bekant gjorde de flesta regeringar tvärtom, de underlättade från omkring 1970 kapitalets återkomst genom allehanda liberaliseringar, privatiseringar och skattelättnader. 

Detta har lett till att kapitalets, de stora förmögenheternas och arvets roll just nu är på snabb uppgång och redan har nått ungefär samma nivå som före nedgångsparentesen under världskrigen. Denna period sammanföll ju också delvis med arbetarrörelsens framväxt, socialdemokratiska regeringar och påtaglig höjning av beskattningen av kapital, arv, gåvor och höga inkomster.

Sverige nämns på flera ställen av Piketty, dels som exempel (tillsammans med övriga nordiska länder) på högutvecklade ekonomier som under lång tid haft lägre kapitalandel av nationalinkomsten och högre beskattning än länder som till exempel Tyskland och USA, men också som bevis för att trenden överallt har följt samma mönster, med 1900-talet som en parentes i en långsiktig trend av kapitaldominans. 

En av de många myter Piketty krossar är föreställningen att hög marginalskatt på inkomster var meningslös eftersom det bara ledde till att de högavlönade såg till att få ännu högre löner före skatt; sanningen är den omvända, hög marginalskatt inte bara kapar av de högsta lönerna, utan håller dem också på en lägre nivå före skatt. 

På liknande sätt visar han att den omfattande kapitalliberaliseringen inte skapat nya jobb, däremot en superrik klass som får huvuddelen av sin levnadsstandard utan arbete, genom kapitalavkastning och arv. Och detta är inte bara ett rättviseproblem, menar Piketty, det handlar också om demokratin. 

Med en ökande ekonomisk tyngd i samhället för en minoritetsgrupp som blir rikare och rikare utan eget arbete försvagas också arbetets ställning i den totala samhällsekvationen. Inte minst för alla de svenska politiker som sjunger arbetets lov, borde det vara en larmsignal. Vad det så välbetänkt att avskaffa arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna och att sänka marginalskatterna? Är det verkligen ett ”rentier”-samhälle vi vill ha? 

Pikettys lösning är en global progressiv förmögenhetsskatt, något som han samtidigt själv betecknar som utopiskt. Men det skulle kunna gå inom tillräckligt stora ekonomiska regioner, som USA, Kina – eller EU. 

En ytterst blygsam början finns i den EU-skatt på finansiella transaktioner som Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Österrike, Portugal, Belgien, Grekland, Slovakien, Slovenien och Estland vill införa men Sverige skamligt nog ställt sig utanför. Visserligen har finansmarknadsminister Bolund uttalat sig positivt, men finansminister Andersson har gjort tummen ner.  

Det har sannerligen runnit mycket vatten sedan socialdemokraterna gick till val under parollen Ökad jämlikhet (1968). I själva verket borde Pikettys vetenskapligt väldokumenterade, pedagogiskt välskrivna och – också för folk som inte gått på Handels – lättlästa, fakta- och idéspäckade tegelsten utgöra obligatorisk läsning för rödgröna statsråd.

I komprimerad form duger den gott som rödgrönt regeringsprogram, inte minst alla de konkreta förslagen om skattehöjningar, såväl internationellt som nationellt, för att sätta stopp för den skamfläck det är att också en 2015 års Vautrin i Sverige måste råda varje ung människa att hoppa av studierna och strunta i arbetsförmedlingen om det föreligger chans till giftermål med en rik arvtag/are/erska.

Per Gahrton