Tät och stram enaktare

Göteborgsoperan sätter upp Erwartung och Riddar Blåskäggs borg

Anders Lorentzon och Katarina Giotas i ”Riddar Blåskäggs borg” i Göteborg.

Det är en utmärkt idé att föra samman Béla Bartóks enaktare Riddar Blåskäggs borg och Arnold Schönbergs monodram Erwar­tung till en gemensam föreställning. Det har skett förr på andra håll, men detta är första gången det görs i Sverige. Båda verken är skrivna kring 1910 vid en dynamisk brytpunkt i europeisk musik och själsforskning, och båda är starkt präglade av detta men inte riktigt på samma vis, Bartók och Schönberg var tämligen olika som konstnärspersonligheter.

Bartóks landsman Béla Balázs suggestivt mättade omdiktning av den kusliga sagan om den blod­besudlade kvinnoskändaren Blåskägg klär Bartók i en dystert skimrande orkesterprakt som får underbar relief i Evan Rogisters och operaorkesterns händer. Själva klangprakten suger in Judith, Blåskäggs senaste brud, i den skrämmande borgen, som är fylld av de gräsligaste hemligheter bakom de sju portarna. Hon vill sprida ljus i mörkret men slukas själv av det. Freud hälsar i bakgrunden, och denna enastående starka enaktare jagar kalla kårar över ryggen på var och en som utsätter sig för den.

Som Blåskägg betvingar Anders Lorentzson med sin pregnanta bas Katarina Giotas vetgiriga Judith, trots hennes bevekande vackra sång.

Portarna i Martin Chocholoušeks scenbild utgörs av mörka väggsegment, som successivt öppnas in mot fonden, där ett rum med Blåskäggs tidigare fruar uppen­barar sig. Samma rum skjuts ­sedan fram i förgrunden till Schönbergs monodram efter paus. En av fruarna har blivit kvar, och hon försöker i en alltmer förvirrad och överspänd monolog göra klart för sig vad som hänt med hennes älskare, som hon tror sig ha mördat. Blåskägg själv dyker också upp och vandrar som ett stumt spöke över scenen, en inte alldeles oproblematisk överklivning i fel stycke.

Liksom i Riddar Blåskäggs borg är det oklart vad som verkligen hänt eller vad som kanske snarare är en djupdykning ner i grumliga själsdjup - både scengestalternas och våra egna. Schönbergs tonspråk är på ett helt annat sätt än Bartóks neurotiskt överhettat, och sångstämman med sina intervallkast är extremt svårgestaltad. Katarina Karnéus är helt fenomenal, både genom sin vokala precision och sin gastkramande scennärvaro.

David Radoks regi är tät och stram, men han borde ha avstått från att låta en spökröst (Anders Lorentzsons) inleda båda verken med en diktad prolog av Béla Balázs, som ­lite beskäftigt tillhåller publiken att lyssna ­ordentligt.

Opera

» Riddar Blåskäggs borg av Béla Bartók

» Erwartung av Arnold Schönberg

Regi: David Radok

Scenografi: Martin Chocholoušek

I rollerna: Amders Lorentzon, Katarina Giotas, Katarina Karnéus

Dirigent: Evan Rogister Göteborgsoperans orkester

Scen: Göteborgsoperan

Speltid: 2 timmar.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln