Svensk film förtjänar kritik bortom topplistor och promotion

Min kritik må inte vara ny – men den är relevant

”If Beale street could talk” är ett exempel på en film som borde fått ett mer varierat mottagande, anser Jon Asp.

För tio år sedan totalsågades Lukas Moodyssons Mammut i utländsk press på Berlins filmfestival. 0,9 i betygsindex stod inte alls att känna igen från det svenska snittet på 3,6 ett par veckor tidigare. ”Kan man lita på svenska kritiker?” undrade jag i Fokus (20 feb 2009). Malena Janson i SvD (22 jan 2009) avvek från hyllningskören: en film med övertydligt ”goda intentioner, kloka tankar och en […] iver att berätta något av vikt”.

Mönstret går igen, kritikerkonsensus formad efter lokal opportunism och välvilja är ingen ny företeelse. Helt färska filmer vars dygdiga dagordning fått kritiker att falla pladask är den vackra men grovt karikerade If Beale Street could talk och vår egen Aniara, en uppenbart svårfilmatiserad nationalklenod som två långfilmsdebutanter landat med begränsade medel, men väl med många goda föresatser, från hög genuspolitisk pliktkänsla till något lägre stående men lika ängsliga genregrepp (se till exempel Göran Sommardals kritik, AB Kultur 7 feb).

Men viktigare än att dröja kvar vid enskilda exempel är att se den större bilden. En kritiker måste vara öppen för intryck och uttryck och samtidigt odla sin egen personliga och subjektiva röst. Även när Hynek Pallas argumenterar för sin sak bidrar han till ett fördjupat samtal (AB Kultur 28 feb).

Helena Lindblad, tydligt träffad på öm punkt och i retur med alla taggarna utåt, månar däremot filmsamtalet genom att ducka all kritik, och medelst påhopp där undertecknad är ”humorbefriad”, ”mästrande” och dessutom köpt (DN 28 feb). Själv säger sig Lindblad ingå i ”ett rutinerat gäng” från de stora medierna som inte behöver vara ängsliga.

Lindblad må sakna lust att se de större perspektiven, men hon saknar sannerligen inte humor.

Det är riktigt att Triart Film (tillsammans med Kulturrådet) delfinansierar Point of View (povfilm.se) som jag är redaktör för, men bolaget har ingenting med tidskriftens redaktionella innehåll att göra – däremot distribuerar de såväl  Amatörer som Goliat, kritikerhyllade filmer som jag menar hade förtjänat ett mer varierande mottagande.

Lindblads självmotsägande hållning, måttad efter association snarare än argumentation, illustrerar väl den suveräna morgontidningens sätt att befästa sin position, här genom att med landets största filmbudget fortsätta kväsa det fåtal röster som söker nyansering och samtal bortom topplistor, promotionporträtt och stort uppslagna streamingguider. För vad man än tycker om svensk film så förtjänar den bättre kritik och bevakning än så.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln