Alla frågor har samma svar: hårdare tag
Vi klarade inte att vara humanister – då var det tydligen lika bra att bli reaktionära nationalister
I veckan fick vi veta att Barbara Bergström, grundaren och delägaren till en av landets största friskolekoncerner tycker att vissa barn bär på ”genetiskt betingad ondska”. I samma reportage i DN hade Bergström synpunkter på en skolflickas i hennes tycke alltför urringade tröja. Hon rapporterade det till rektorn som skulle ”prata med flickan”.
Vi lever i en reaktionär tid, extrem i sin besatthet av repression och tom moralism. Där alla frågor har samma svar: lydnad, övervakning, kontroll.
Samma dag som jag läste om Barbara Bergström höll jag på att sätta morgonkaffet i halsen när jag lyssnade på P1. De hade ett inslag med en tjänsteman på socialförvaltningen i Göteborg som ifrågasatte att polisens förslag skulle vara det enda som styrde arbetet för att bryta fattigdom och kriminalitet i utanförskapsområdet Rannebergen. ”Om man utgår från polisen så blir lösningarna mer väktare, mera kameror, mer repressiva åtgärder”, sade tjänstemannen som efterlyste mer förebyggande åtgärder.
Det kändes nästan olagligt. Får man beskriva verkligheten så komplext utan att bli mordhotad av Hanif Balis hatsvans på Twitter?
I den senaste partiledardebatten i SVT var Ebba Busch på vippen att börja teatergråta i en replikväxling med Annie Lööf. I handen höll hon en lång lista som hon ville att Lööf skulle köpa rakt av, undertexten var att Lööf annars i princip var för gängkriminalitet.
”De här förslagen kommer från polisen och är inte partipolitiska” sade Busch med darr på rösten. Listans innehåll skulle radikalt urholka rättssäkerheten: utökad rätt till avlyssning utan misstanke, visitationszoner och anonyma vittnen. Men eftersom förslagen kom från POLISEN behövdes tydligen ingen diskussion.
Med polisaspirant Lisa Nåbo vid rodret ska SSU nu i stället börja ”våga prata om tuffa straff”. Våga? Det finns väl inget mer opportunt i dag.
Jag tänkte på Skånepolisens romregister, på alla rapporter om övervåld i häkten och polisens oförmåga att utreda sig själva. På att polisen är utövaren av statens våldsmonopol och därmed måste omgärdas med både starka normer och regler för att rättsstaten ska garanteras. I potten ligger inte bara vår trygghet, utan också vår frihet. Men vågar man säga det? Att ifrågasätta polisen är det nya att inte hata invandrare. Det kostar på i Jimmie Åkessons Sverige.
Nästan alla har lagt sig platt inför den här utvecklingen: sverigedemokrater, socialdemokrater och moderater har drivit på. Till och med den nya ordföranden för SSU är numera polis. SSU har historiskt utmanat socialdemokratin från vänster: i rättvisefrågor, klimatpolitiken, internationell solidaritet. Med polisaspirant Lisa Nåbo vid rodret ska SSU nu i stället börja ”våga prata om tuffa straff”. Våga? Det finns väl inget mer opportunt i dag.
Nåbo poserar glatt i medierna med polisuniform och säger att det ska vara jobbigt att vara kriminell i Sverige. Några veckor senare kritiserar hon Greta Thunberg för att hon ägnat sig åt meningslös aktivism i stället för att rätta in sig i ledet och gå med i SSU. Kanske borde Greta sätta på sig en polisuniform och ta i med hårdhandskarna mot bångstyriga klimataktivister? Det skulle verkligen göra världen till en bättre, mer ordningsam plats.
I Storbritannien har den konservativa regeringen nu lagt fram förslag som just ska göra det lättare för polisen att bryta upp demonstrationer och protestaktioner. Ett års fängelse föreslås för den som försvårar ett vägbygge eller vägrar bli visiterad. Det varnas mycket för Ungern och Polen, men de nya brittiska lagarna förbjuder den som tidigare begått ”protestrelaterade brott” att delta i demonstrationer och jag undrar hur länge det dröjer innan Jimmie/Ebba/Ulf plockar upp förslaget. Sa jag att vi lever i en reaktionär tid?
Den som ifrågasätter om mer repression är vägen framåt eller vägrar erkänna att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är den som ställs till svars.
Det har pratats mycket om Anna Hedenmos intervju med Magda Gad i SVT:s Min sanning de senaste dagarna, men det mest intressanta är inte om den var kränkande eller inte utan det som händer i slutet av programmet. Där visar Hedenmo upp en fråga till Gad från en läsare: ”Låter bra att talibanerna sätter stopp för flyktingströmmen. Vi har vårt eget krig på hemmaplan att tänka på.”
Magda Gad, som tillbringat en stor del av sitt vuxna liv i krigszoner och dessutom rapporterat från utsatta områden i Sverige går inte med på SD-retoriken utan svarar ironiskt. ”Har IS stormat Arlanda än?”. Det accepterar inte Hedenmo. Att inte se att Sverige är ”i krig” måste innebära att Gad ”tappat kontakten med Sverige”.
Det finns undantag, men i både politiken och journalistiken finns i dag ett mönster. Den som ifrågasätter om mer repression är vägen framåt eller vägrar erkänna att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är den som ställs till svars. Kostnaden för att inskränka friheter är däremot noll. Ofta blir frågan den motsatta – varför blir inte straffen hårdare? Varför sätter ni inte in militären?
Den politiska logiken är en sak. Men vad händer när journalistiken till största delen springer åt samma håll? Vi behöver fler stora granskningar också av rättsosäkerheten som följer av anonym avlyssning och polisens arbetsmetoder.
Det blev tilt i huvudet på många när asylrätten inte kunde upprätthållas och gränserna stängdes.
Är det verkligen bara en fråga om pengar att polisen är så dåliga på att klara upp allvarliga brott, eller kan det kanske, möjligen tänkas att de skulle kunna jobba på ett annat sätt? Och varför ställs så sällan någon till svars om varför resurserna till socialtjänst och ungdomspsykiatrin fortsätter urholkas, om allt mer ojämlika skolor och vad som bör göras åt trångboddhet och segregation?
Jag har ingen aning, för det är frågor som sällan ställs i alla dessa ansvarsutkrävande intervjuer.
Hur blev det så här? Det handlar om Sverigedemokraterna, så klart. Men därunder? En viktig vändpunkt är flyktingkrisen 2015. Det blev tilt i huvudet på många när asylrätten inte kunde upprätthållas och gränserna stängdes. Om vi inte klarade att vara humanister så var det tydligen lika bra att helhjärtat bli reaktionära nationalister. Eller i alla fall att checka ut, titta bort. Vi stängde våra hjärtan mot allt. Varenda afghansk tonåring skulle utvisas, kosta vad det kosta ville.
Problemet är förstås att både den segregerade skolan, kriminaliteten, utanförskapet och otryggheten är resultat av politiska misslyckanden
Förra veckan hade den amerikanska tidningen New Yorker ett långt reportage om de flyktingfängelser i Libyen som EU och Sverige indirekt finansierar för att hindra fattiga afrikaner att ta sig till Europa. Det är nattsvart läsning. Människor som inte begått några brott spärras in, torteras, våldtas och säljs som slavar. Behandlas som djur, värre än djur. I Grekland står nu en grupp människor som försökt rädda migranter från döden i Medelhavet åtalade och riskerar 25 års fängelse för människosmuggling. Det är groteskt. Repression är svaret på allt, till och med medmänsklighet.
För att återgå till Barbara Bergström så verkar vi vara på en politisk plats där allt reduceras till individuella val och överlevnad. Mitt barn ska klara sig, oavsett om det är på någon annans bekostnad. Några ungar är genetiskt felprogrammerade. Allt handlar om lydnad och kontroll och i en sådan värld är ömsesidig trygghet aldrig ett svar.
Problemet är förstås att både den segregerade skolan, kriminaliteten, utanförskapet och otryggheten är resultat av politiska misslyckanden och kräver andra svar än ensidig repression, eller att några låser in sig bakom egenfinansierade murar. Det vill säga om vi vill leva i ett samhälle. I ett sådant kan det onda inte skäras bort, eftersom det finns i oss alla.
