Välfärdsstaten gör oss alla bättre
Jag tror på God, family och vinstdrivande friskolor men vi måste skydda de utsatta
Om man inte är vänster som ung saknar man hjärta. Om man inte blir höger som vuxen saknar man hjärna.
Den pösiga lustifikationen är statistikhögerns pendang till vänsterfördomen att borgerliga brister i medkänsla.
Jag ska inte fälla några kategoriska omdömen. Jag har inte varit inne i alla människors medvetanden. Det enda jag vet är att min erfarenhet är att båda föreställningarna är falska.
För det första, unga människor är typiskt aningslösa och grubblar sällan över främlingars behov. Aktivister till vänster hörs och syns, men varje ung generation domineras av politisk nonchalans eller borgerliga övertygelser.
För det andra, vuxet folk med genomtänkta högeråsikter drivs typiskt av övertygelsen att deras recept är bäst för alla – inte minst för låginkomsttagare. Samma vilja, alltså, som hos dem som betonar beskattning och fördelning. Personligen har jag aldrig sett att medkänsla skulle korrelera med vänster eller höger.
Med det sagt vill jag vända något på tanken att hjärta och vänster är lika med ung, medan hjärna och höger är lika med vuxen.
Jag var aldrig nyliberal, den fadäsen behöver jag inte rätta, men en god bit in i vuxen ålder uppfattade jag välfärdsstaten som ett krånglande, nödvändigt ont. I dag har jag svårt att föreställa mig ett anständigt samhälle utan en stat som fördelar skatter till behövande, som fördelar skatter för att garantera alla likvärdig vård, skola och omsorg, som vidmakthåller regler för en trygg arbetsmarknad.
En sådan ordning är inte ett nödvändigt ont. Den är ett nödvändigt gott. Den gör oss alla bättre.
Från vänster till höger ser man hur varje sådan stat lider av brister, för det mesta ser vänstern en sorts brister, högern en annan. Det är inget problem, så länge ingen får för sig att man kan göra staten perfekt.
Har jag blivit vänster på grund av min vuxna hjärna? Njet. Jag tror på God, family, country och vinstdrivande friskolor. Men jag tror också att det enda sättet att värna kapitalismen och värna oss mot kapitalismen är att låta den genomsyras och omgärdas av gemenskaper som skyddar samhällets utsatta och ger alla lika läge att bli sina bästa jag.
Civilsamhället skänker mening och trygghet, men den yttersta gemenskapen måste då vara den vi skapar genom att utse politiska representanter med uppgiften att beskatta oss rättvist för det goda samhällets skull, och för att ge trygghet åt dem som inte kan köpa den.
Jag har aldrig tyckt raka motsatsen, men lutade länge långt åt andra hållet.
Jag hade fel i mycket.
