Publicerad:
Uppdaterad:

På Lesbos dör det sista av EU:s medmänsklighet

Det eskalerande våldet mot flyktingar är en iskall profetia

Av: Mattias Beijmo

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Flyktingar som nådde Lesbos måndagen den 2 mars.
Foto: AP
Flyktingar som nådde Lesbos måndagen den 2 mars.

Flyktingarna gestikulerar i den överfulla gummibåten, de har varit till havs i timmar och de bönar och ber att det grekiska kustbevakningsfartyget ska ta dem ombord. Längst bak sitter ett litet barn i knät på någon. De två kulorna från kustbevakarens maskingevär bryter vattenytan ett par meter framför dem. Ljudet av två skott i snabb följd hörs på filmen. Skytten har svart balaklava och skyddsväst, han står i aktern på kustbevakningsskeppet.

En mindre båt närmar sig flyktingarna som nu har panik. Det är en tvåmotorig styrpulpetbåt, ombord finns tre civilklädda män. En av dem har en pistol i handen, han visar den för flyktingarna. Till höger om honom viftar en annan man utåt mot det öppna havet; han skriker något mot människorna i gummibåten. Det nästan 20 meter långa kustbevakningsfartyget förstärker budskapet. Kaptenen styr sina 28 ton i toppfart någon meter framför flyktingarnas gummifarkost. Svallet gör att alla ombord skriker av skräck, vatten kommer in i båten och de är nära att kapsejsa.

Metoderna för att till varje pris stoppa människor från att söka asyl är i sig inget nytt på Egeiska havet. Det finns gott om videomaterial på kustbevakare som där försökt sänka, ramma och skjuta sönder gummibåtar och människor. Det finns bevis för att de ignorerat rop på hjälp från sjunkande farkoster, med dödlig utgång som följd.

Skillnaden är att det varit den turkiska kustbevakningen som gjort skitgörat åt EU och Grekland. Efter att EU:s ledare leende skakat hand med president Erdogans folk i slutet av 2015, outsourcade man uppgiften att stoppa båtarna mot den grekiska övärlden. Turkiet fick miljardbelopp, det glunkades om EU-medlemskap och Bryssel köpte nya båtar och vapen till kustbevakarna för att de mer effektivt skulle avskräcka och hindra.

Det redan överfulla flyktinglägret Moria på Lesbos har under de senaste fem åren stadigt fyllts på

Det fungerade till viss del, färre människor kom. Men smugglingen omsätter miljoner varje dag, och det finns pengar för att enskilda kustbevakare ska titta åt ett annat håll då och då.

Så det redan överfulla flyktinglägret Moria på Lesbos har under de senaste fem åren stadigt fyllts på, trots dealen med Erdogan. Ön förlorade mycket av sin turism och byborna levde sida vid sida med flyktingarna och de volontärer som i praktiken svarat för de avgörande nödvändiga humanitära insatserna på ön. Då och då klev flyktingarna ombord på färjorna till fastlandet, där deras asylärenden saktmodigt processades av regeringen Tsipras underbemannade administration.

Man ska komma ihåg just det. Den ström av flyktingar som hela tiden kommit till Grekland under de senaste fyra-fem åren har kommit under vänsterkoalitationen Syrizas styre; en regering som oavsett allt annat har haft en grundläggande ideologisk styråra när det gäller flyktingmottagandet. Det har funnits en solidarisk grundsyn som förkroppsligats av hur de boende på Lesbos stått upp för människovärdet.

Allt detta förändrades i juli 2019, då liberal-konservativa Ny Demokrati och Kyriakos Mitsotakis kom till makten. De fattade snabbt beslut om att bygga ett enormt permanent flyktingläger på Lesbos för att hålla flyktingarna borta från fastlandet. Idén, som har bollats runt i Europaparlamentets korridorer flera år, kommer från Australien som gjort om ön Nauro till ett gigantiskt flyktingförvar på säkert avstånd från de australiska väljarna.

Volontärer och journalister attackerades och misshandlades av svartklädda män

När byggnationerna på Lesbos inleddes protesterade invånarna på ön sida vid sida med flyktingarna – ingen ville detta. Kravallpolis sändes till ön för att slå ner protesterna, och med dem kom grupper av högerextrema aktivister. Volontärer och journalister attackerades och misshandlades av svartklädda män, läkare på väg att hjälpa hindrades med basebollträ.

Att president Erdogan nu ”öppnar portarna” och människor stormar mot landgränsen till Grekland är dramatiskt och illustrerar den desperata situationen med all önskvärd tydlighet. Samtidigt som den grekiska militärens kula i måndags dödade Ahmad Abu Emad från Aleppo vid landgränsen mot Turkiet, dör också något annat när tårgas och vapen riktas mot bybor, volontärer och flyktingar på Lesbos.

Lesbos är ett lackmustest för EU:s medmänsklighet. ”Vi ska inte tillbaka till 2015” har blivit ett tidstypiskt mantra i såväl Bryssel som Bromölla – men tills nu inte på tavernorna i Mytilene, Lesbos största stad. Det vore helt legitimt om människorna här sa det, men de har alltid accepterat att flyktingarna söker sig hit. Det enda de kräver är att deras regering inte gör om ön till ett gigantiskt fängelse, utan fortsätter att föra vidare flyktingar vidare till fastlandet.

De kan såklart räkna, Pythagoras var ju ändå grek: i flyktinglägret Moria finns 21 000 flyktingar. Det är en fjärdedel av öns befolkning. Det är lite över en promille av Greklands befolkning. Det är knappt en mätbar del av EU:s folkmängd. På caféerna i Mytilene ekar (ursäkta grekiskan): Vad fan gnäller de om i Bryssel?

Lesbos är byggt av flyktingar. Det ottomanska riket styrde över grekerna, och 1922 gjorde etnisk rensning och blodiga massakrer på fastlandet att invånare som inte tillbad rätt gud blev flyktingar i den grekiska övärlden. Invånarna på Lesbos kan såklart sin historia. När någon frågar hur de orkar säger de ”Vi måste, det är vår historiska plikt”.

Det är ättlingar till 1922 års flyktingar som vadat ut och mött de skräckslagna barnen i gummibåtarna

De har varit de enda i hela Europa som i praktiken fullt ut upprätthållit FN:s flyktingkonvention och rätten att söka asyl. De har omsatt de maritima lagar som gör det obligatoriskt att hjälpa farkoster i sjönöd till räddningsoperationer, medan EU:s gränspolis Frontex tittat på i sina mörkerkikare. Det är ättlingar till 1922 års flyktingar som vadat ut och mött de skräckslagna barnen i gummibåtarna, som har visat vägen för volontärer från hela världen.

De har inte alltid gjort det med ett leende, såklart hade de flesta hellre sålt souvlaki till pengastinna turister. Men de har varit vårt samvete när politiker av alla färger bestämt sig för att följa opinionen istället för att leda den. De har hela tiden varit det Europa som inte sätter gränser.

Kyriakos Mitsotakis och populistnationalisterna Ny Demokrati på fastlandet tänker inte dela den plikten. De sällar sig till sina åsiktsfränder i Ungern, Polen och för den delen även Sverige. De har beordrat att kustartilleriet riktat mot flyktingbåtarna ska bemannas, ett dussintal militärfartyg ska patrullera och stoppa flyktingarna. Sympatisörer i civilbefolkningen tillåts hindra båtar från att komma iland, och de högerextrema svartklädda männens våld mot alla som tycker annorlunda sker med polis och kustbevakning som åskådare.

På tisdagen twittrade EU ut snygga bilder när unionens högsta ledare med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i spetsen inspekterade läget från ovan under en kort överflygning med ett militärflygplan. Som om det var en naturkatastrof de inspekterade.

Så vi kommer aldrig mer komma tillbaka till 2015, ingen behöver oroa sig för det. Det politiska projektet för alla etablerade partier verkar vara att positionera sig nära SD eller valfritt flyktingfientligt parti. Solidaritet, rättvisa och bröd är något som är förbehållet de som finns norr om den hårdbevakade bro, mur eller med maskingevär försvarade vattengränsen.

Det eskalerande våldet mot flyktingar, mot medier och mellan grannar på Lesbos är en iskall profetia och samtidigt den sista spiken i kistan för den europeiska ”Wir schaffen Das”-mentalitet som Angela Merkels uttalande från 2015 ramar in. Det finns inget ”vi”. Vi kommer inte ”klara” det. Det finns inte ens något ”det”.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: