Barnen tas på allvar – för en gångs skull
Kritikerna missar helt poängen med ”Våra barns hemliga liv”
Barn i förskoleåldern kan uppleva att om de bara berättar något negativt så blir vuxna engagerade och lyssnar.
Så är det förstås med många vuxna också, särskilt tv-kritiker. Det är oändligt mycket jobbigare att göra sig hörd om SVT-serien Våra barns hemliga liv om man nyfiket tar sig an dess utvecklingspsykologiska fundament än om man mekaniskt skäller ut seriens producenter för att de kränker barn. Men jag ska göra ett försök.
De flesta av oss exploaterar barn konstant och utan eftertanke. I jakt på självbekräftelse och förströelse delar vi bilder och filmer föreställande egna och andras barn, viraler rullar runt jorden med dråpliga, gråtande, gränslösa ungar.
Och det mest typiska är att vi gör det om och om igen utan att lära oss något, ironiskt nog motsatsen till varför barnen är så dråpliga i våra videosnuttar – när de prövar sig fram i tillvaron i syfte att förstå omgivningen och bli bättre på att fungera i den.
Därför tittar vi färdigvuxna mer på andras barn i våra telefoner än på våra egna barn i lekparken. Och därför är det inte helt överraskande att när SVT gör en realityserie som uppmanar oss att lägga bort våra mobiltelefoner och ta barnens perspektiv på vuxet allvar så kan vi ändå inte släppa förströelsen och självbekräftelsen.
Följaktligen skriver vi debattartiklar om kränkta barn (Gunilla Brodrej i Expressen, Paulina Neuding i Dagens Samhälle) som fokuserar på några få men normala negativa känslor barn upplevt i serien – att lära sig hantera besvikelse är en av sexåringens största utmaningar – men ingenting på samma barns glädjefyllda sociala kompetens, inget på de komplexa psykologiska insikter barnen och experterna i serien ger oss, inget på seriens brandfacklor i förskoledebatten som borde skära mer i oss vuxna än barn som gråter en skvätt.
Självklart finns det en problematik i konceptet att sammanföra barn i en tillfällig, tv-filmad, expertanalyserad förskolemiljö och trigga dem att reagera känslomässigt framför kameror.
Men hur stor är risken att något av de här barnen kommer att plågas av något klipp från serien om fem, tio år? Rimligtvis extremt liten. Hur stor är risken att majoriteten av föräldrar och andra vuxenomgivningar aldrig kommer att tillgodogöra sig någon professionellt fördjupad förståelse för hur det egna vuxenbeteendet påverkar barns utveckling? Dessvärre väldigt stor.
Det finns tveksamheter i Våra barns hemliga liv, i några detaljer i de riggade situationerna. Övningarna i att hantera tävlingssituationer är bra i sig, men varför låta blänkande medaljer sticka i icke-vinnarnas ögon? Här finns några onödiga direktöverföringar från seriens brittiska förlaga, The secret life of 4, 5 and 6 year olds.
Däremot har jag inga invändningar mot upplägget att utmana de medverkande barnens sociala förmågor. Experterna, producenterna och de omsorgsfullt utvalda familjerna har fullgod koll på syften och risker.
Särskilt uppskattar jag hur de negativa känslorna kontextualiseras. Som när barnpsykologen Malin Bergström lyfter fram blyghetens positiva betydelser, eller när hennes kollega Lars Klintwall Högberg bryter ner gråten i utvecklingspsykologiska byggstenar.
Killen som gråter efter att ha förlorat en tävling ges här chansen att vinna en mycket större seger – tack vare sin och de nya kompisarnas sociala kompetens, utan vuxenintervention. Och alla medverkande barn kammar hem sådana segrar, i varje avsnitt, och är medvetna om det.
Sexåringarna har en fascinerande förmåga att kliva in i och ut ur det riggade. De busar med tv-teamet, skrattar med varandra när de skymmer kameran och skriker i mikrofonen. De blir medskapande i situationerna och kan kliva ur dem starkare än de var när de klev in. De växer med varandra, och vi växer när vi får betrakta dem inte som fiskar i akvarium utan dubbelexponerade som både arketyper och personligheter.
Inte minst ser vi vad som händer när de omges av en idealiskt uppmärksam vuxenvärld där ingen stirrar i mobilen.
De placeras kort sagt i en idealisk förskoleverksamhet, som låter oss förstå hur snabbt barn kan bli trygga i en liten grupp. Hur hade det blivit om de kommit in i ett rum med 22 barn i stället för programmets åtta? Och vi ser hur förskollärarna ger barnen förutsättningar för att bli trygga med de andra barnen, inte med de vuxna.
Våra barns hemliga liv demonstrerar förskolans höga akademiska nivå och hur sömlöst den omsätts i praktik. I centrum står pedagogens uppdrag att via miljö och stimulans utmana alla barn att överträffa sig själva – att skapa den proximala utvecklingszonen för varje individ, för att tala med Vygotskij.
Förskollärarna i tv-serien har kritiserats för att vara för avvaktande, men deras förhållningssätt är att finna balans mellan tillit till barnens förmåga och att inte ställa överkrav. De visar hur förskollärare genom att undvika fokus på fel saker, på att ägna sig för mycket åt att hjälpa barnen, får tid att fullända sitt uppdrag som medforskande verksamhetsutvecklare.
Våra barns hemliga liv respekterar och intresserar sig för barn på en nivå vi sällan ser på tv. Andra kan tycka att jag förringar integritetsproblemen. Det är bra att det diskuteras. Jag tycker att andra förringar hur vi i vuxenvärlden generellt agerar mot barn. Och att i tv-serien inte främst se just detta är bara alltför typiskt denna vuxenvärld.
Kjell Häglund är redaktionschef på tidningen Förskolan samt kulturskribent och tv-kritiker.
