Publicerad:

Paris Hilton söker sanningen i kameraögat – igen

Hon är ännu en influencer som gör om sitt liv till en berättelse

Av: Anna Andersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Paris Hilton är tillbaka, nu med den egna dokumentären ”This is Paris”.
Foto: AP
Paris Hilton är tillbaka, nu med den egna dokumentären ”This is Paris”.

År 2007 listade Guinness rekordbok Paris Hilton som ”den mest överskattade kändisen”. Lite hårt kan tyckas men det säger något om vem hon var – 00-talets främsta it-girl, känd för att vara känd och måltavla nummer ett för tusentals paparazzis kameror. 

Ett tag hade Paris Hilton en assistent som hette Kim Kardashian, som såg, lärde, förfinade och på 10-talet tog över tronen. Hilton blev yesterday’s news.

Men nu kliver hon ut i rampljuset igen, med dokumentären This is Paris. Länge undrar man varför filmen görs; man får veta att affärerna går mycket bra men att hon är ensam, att den blonda bimbon vi såg för 15 år sen var en fasad, egentligen är hon smart och har ett varmt hjärta, men hon vet inte längre vem hon är.

Inga överraskningar, direkt. Men så finns ett trauma, en djupt obehaglig erfarenhet från tonåren som fortfarande präglar henne och hennes relationer.

Under filmens andra halva rullas detta trauma upp. Det blir en förklaring till Paris Hiltons val senare i livet, och hon börjar också engagera sig för att andra ungdomar inte ska drabbas. Hon får kontakt med några olyckssystrar och det mynnar ut i en kampanj på Instagram.


Jag tror att allt hon berättar är sant. Hon har varit med om detta, hon har tidigare spelat en roll (givetvis!) och det finns en annan Paris. Men hur ska vi kunna veta om det är henne vi får se nu? Det är talande att hennes syster Nicky Hilton Rotschild går in som ett slags sanningsvittne – den här gången är det den riktiga Paris vi får se, lovar hon.

Men det går inte att bortse ifrån att Paris Hilton är ännu en influencer som gör om sitt liv till en berättelse, och att hon gör det framför en rullande kamera. Hon var tidigare på ett sätt på grund av ett trauma, men nu ska hon bli en annan – ”jag vill förändras”, säger hon.

Det är lätt att komma att tänka på Isabella Löwengrip, en gång känd som Blondinbella, och den uppmärksammade intervju hon gav i SR i våras. Där berättade hon hjärtskärande om sin ekonomiska krasch som följdes av en psykisk, om sin tuffa barndom och om sin ensamhet. 

Det fanns även där en tydlig berättelse: hon hade varit en international businesswoman, men hon hade lärt sig sin läxa, nu skulle hon bli en ny Isabella, lära sig njuta av de små sakerna i livet. Traumat var liksom redan paketerat, ett nytt kapitel började.


Det är intressant att den fiktionaliserade verkligheten vi fått genom sociala medier har vuxit parallellt med den starka autofiktiva trenden inom litteraturen. Det är som att vi vill tvinna samman dikt och liv till en tydlig, begriplig tråd, att böckernas Karl Ove Knausgård och verklighetens Paris Hilton ska kunna mötas i samma universum. 

Det finns de som menar, senast Anna-Karin Palm i DN, att autofiktionen blivit så dominerande att vi inte längre kan läsa romaner för vad de är – påhittade. Att det finns ett sanningskrav som förstör läsningen. Å andra sidan, menar andra, har all autofiktion skapat ett sug efter just det påhittade, och att det är i det ljuset man ska se jublet över Lydia Sandgrens debutroman Samlade verk.


Kanske gör fantasin storstilad comeback i litteraturen. Lite tyder dock på att Paris Hilton kommer att sluta se sig på själv genom ett kameraöga, det tycks fortfarande vara där hon letar efter sig själv. Och vill vi ens avstå från influencers sagoaktiga livsberättelser, och i stället få de kökkenmöddingar av möten, nycker, beslut, slump och olyckor som ett liv faktiskt utgör? Jag är inte så säker.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: