Teatern har större problem än streaming
Publiken kommer att komma tillbaka – men kommer naturalismen att släppa sitt grepp om svensk teater?
I senaste numret av Teatertidningen (2020:5) oroar sig Svante Weyler för att teaterpubliken inte kommer tillbaka till salongerna när de väl öppnar igen. Vi ska ha vant oss vid nätet, mer bekvämt och ofta nästan gratis. Jag är övertygad om att Weyler oroar sig i onödan och att om vi ska oroa oss, så är det för andra saker.
Leif Zern, teaterkritikern, skrev, eller möjligen nämnde i någon teaterpaus för mig, att han först efter att ha sett sopranen Anna Netrebko på Konserthuset förstod hennes storhet. Cd, dvd och streaming i all demokratisk ära, men de upplevelserna tas emot by proxy. Det beror inte bara på att det finns en extra regissör – tv- eller filmregissören – som ställer sig emellan scenens regissör och åskådaren, eller att vissa röster inte når sin fulla potential annat än i salongen, livs levande.
Jag är själv fortfarande förvånad över hur överraskad jag blev varje gång jag hörde Plácido Domingos tenorstämma. Sex-sju gånger har jag hört honom live, och varje gång infann sig överraskningen över hans stora, auktoritativa stämma, en röst som minnet aldrig förmådde härbärgera. Jag skulle kunna ge en uppsjö med liknande exempel från både operahus och teatersalonger.
De skådespelare som besitter vad vi kallar scennärvaro, det slags speciella utstrålning och auktoritet som gör att deras prestationer alltid är märkvärdiga och minnesvärda, kan skapa samma slags njutbara förvåning. Streama en Ingela Olsson, Erland Josephson eller Gunnel Lindblom – nog märks det på skärmen att de är utomordentliga skådespelare, men den där speciella närvaron, auktoriteten, den känns bara i salongen från scenen.
William Hazlitt, den engelske kritikern, skrev 1816 ”On Gusto”. ”Gusto” kan vi kanske översätta med ”glödande välbehag”. Hazlitt skriver där främst om konst: Tizians färgsättning eller Michelangelos återgivande av kroppar. Från litteraturen nämner han Shakespeare och Milton. ”Gusto” har energi och vitalitet. Den konst som har ”gusto” talar till mer än ett av våra sinnen. Syn- eller hörselintrycket blir fysiskt: vi ryser av välbehag.
Det är i närvaron som scenkonsten har sin styrka och sin funktion. Den talar direkt till publiken, utan digitala eller andra mellanled. Därmed är den i sina bästa stunder uppfordrande. Med välbehaget följer ett ansvar, som publik tvingas jag att ta ställning, såväl känslomässigt som intellektuellt.
Ett allvarligare hot är naturalismens starka ställning, en estetik som både film och teve är så mycket bättre på
Dessutom: Weylers oro över att ett nytt medium ska tränga undan ett äldre har historien emot sig. Boktryckarkonsten ersatte inte manuskriptkulturen förrän efter flera hundra år, filmen slog inte ut teatern, teven slog inte ut filmen och streamingtjänsterna lär inte slå ut filmen. Vad som händer är att de olika konstarterna så att säga omfunktioneras, de tvingas bli mer specifika, se till att utveckla en estetik som gör dem unika och omistliga.
Svensk teater präglas fortfarande av naturalismen, till skillnad från mycket i den europeiska teatern, vilket vi kan få en aning om genom att ta del av den pågående digitala festivalen från Dramaten. Om det finns skäl att vara orolig för svensk scenkonst, så är det inte för att streaming ska få publiken att överge salongerna. Ett allvarligare hot är naturalismens starka ställning, en estetik som både film och teve är så mycket bättre på.
Svensk scenkonst måste släppa taget om psykologisk realism och naturalism, söka uttryck som bara den levande teatern kan göra. Då kan det minsann bli ännu mer gusto av.
