Hennes ord tog spjärn mot ett trasigt USA

Att tro att Amanda Gorman skrev om seger är att göra sig dum

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Poeten Amanda Gorman läser sin dikt ”The Hill We Climb” vid installationen av Joe Biden den 20 januari.
Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Poeten Amanda Gorman läser sin dikt ”The Hill We Climb” vid installationen av Joe Biden den 20 januari.

KULTUR

Amerika är en sorgesång, tänkte jag när jag hörde Amanda Gorman uppföra sin dikt The Hill We ClimbJoe Bidens installationsceremoni.

Mitt i det spektakel som var Lady Gagas Timoshenka-flätor och militärens marschband uppstod ett ögonblick av stillhet, minne, smärta och hopp.

Den 22-åriga Gorman skrev dikten under pandemin, Trumps försök att stjäla valet och vit makt-mobbens stormning av Kapitolium. Den är skriven för den här stunden och är ett verk där rytmen och klangen är lika viktig som bokstäverna. 

Jag tänkte på vänner i USA som alltid lever med rädsla på grund av sin hudfärg, men för vilka de senaste fyra åren har varit en verklig terror.


Ordens betydelse uppstår i mötet med mottagaren, i det de förmår bära dit. Vem hör det som sägs? Victor Malm, litteraturkritiker i Expressen gjorde det inte. 

Malm beskriver dikten som en imperialistisk, triumfatorisk kampsång: ”Fienden är besegrad, ljuset vann, mörkret drar sig undan, demokratin lever, den kan inte besegras; motgångar gör oss starkare, det kommer fler, men solen går alltid upp igen, jag lovar. För vi är amerikaner.”

I fyra år har USA haft en president som aktivt motarbetat svarta amerikaners demokratiska rättigheter. Under denna tid har Amanda Gorman blivit vuxen


Men Amanda Gorman skriver inte om seger utan om ett Amerika som ännu inte är. Inte helt, inte färdigt. Det är en dikt om ett land i krig med sig självt där demokratin ännu inte är realiserad. Dikten handlar om fruktan och revolution och om den levande, pågående erfarenheten av slaveri och rassegration. 

I fyra år har USA haft en president som aktivt motarbetat svarta amerikaners demokratiska rättigheter. Under denna tid har Amanda Gorman blivit vuxen. Ändå skriver hon:

Somehow we've weathered and witnessed
a nation that isn’t broken
but simply unfinished
We the successors of a country and a time
Where a skinny Black girl
descended from slaves and raised by a single mother
can dream of becoming president


Gormans sorgesång var bara en del av den bild av USA som installationen målade upp. Andra var Michelle Obamas lila kläder, en hyllning till den första svarta kvinna som kandiderade till president, Shirley Chisholm, som överlevde tre mordförsök. Den fanns i symboliken när Kamala Harris, den första svarta kvinnan att bli vicepresident, svors in av den första latinan i Högsta domstolen, Sonia Sotomayor. Den fanns som en obesvarad fråga i Bidens tal och i det faktum att ceremonin genomfördes utan publik och inför tusentals tungt beväpnade poliser. Det är mot detta som orden tar spjärn. Att förstå dikten som bara ord på ett papper är att göra sig dum.


Är det banalt att över huvud taget uttrycka hopp i ett läge när så mycket redan känns förlorat, kanske omöjligt att lösa? Kanske är det detta som är frågan här.  

Nej, sa Amanda Gorman.

Jag väljer, trots allt, att lyssna på henne.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.