Samhället måste göra mer för gruvornas barn
I norra Sverige växer bnp men välfärden spricker
I helgen kom ett larm på DN:s debattsida om hur undermålig skolgång barnen i Gällivare och Kiruna får. I Kiruna är 50 procent av lärarna på grundskolan behöriga, i förskolan ligger siffran på 20 procent och i Gällivare är siffrorna ännu lägre. Skolresultaten sjunker över tid.
Det som fick larmet att ljuda extra högt var att det kom från kommunernas skolchefer. De är akut medvetna om sitt ansvar, de sliter för att få fason på skolorna – men nu ber de om hjälp, ber riksdag och regering att intressera sig för deras problem.
Det är inte första och knappast heller sista gången kommunerna i norra Sverige försöker väcka nationellt intresse för sitt predikament. Där pågår en enorm omställning av den industri som utgör landets ekonomiska ryggrad, med avgörande betydelse för bnp och med stor potential för klimatomställningen. Men den kräver massor av arbetskraft, vilket dränerar en redan ansträngd välfärd på folk. Varför ta lån och bli förskollärare när det alltid finns jobb i gruvan för en mycket bättre lön?
Det som är rationellt för individen resulterar alltså i ett samhälle där det inte finns någon som kan undervisa dina barn, ta hand om din gamla mamma eller laga dina tänder. Arbetarna skapar bnp men får ingen välfärd tillbaka.
Det här är inte raketforskning, även om en sådan också pågår i Kiruna. Alla som intresserar sig för den här utvecklingen fattar det. Peter Larsson, som tidigare hade uppdraget som regeringens samordnare för samhällsomvandlingen i norr (både under Löfven och Kristersson), skrev i DN ett par veckor före skolcheferna. I skuggan av Northvolts brakkonkurs var hans budskap att kommuner som i likhet med Skellefteå erbjuds ett nytt, stort industriprojekt borde tacka nej. ”Kommunerna tar kostnaderna och riskerna, medan staten får intäkterna. Och när allt går åt skogen hamnar notan på lokal nivå”, skrev han.
Nu har Kristina Alvendal tagit över som nationell industrisamordnare vid regeringens Accelerationskontor, och hon har också skrivit en artikel, mest om den hopplösa bostadssituationen i just Kiruna och Gällivare. Efter ett år på posten konstaterar hon att de norrländska kommunerna har rätt när de säger att de är lämnade åt sig själva. De gör också rätt i att fortsätta påminna om satsningar på infrastruktur som inte blir av – som den livsviktiga malmbanan – och om uteblivna skatteintäkter. ”Jag hävdar att det som är bra för dessa två kommuner är bra för Sverige”, skriver hon.
Varför vill man inte hjälpa till och bygga stabila, hållbara samhällen runt några av landets viktigaste industrier?
Det är svårt att förstå varför, men det råder en märklig brist på politisk ambition när det gäller att utveckla själva samhällsbygget i norr. För ett år sen presenterade regeringen ”en strategi för norra Sverige”. Jag skrev då att även om det var ett efterlängtat politisk utspel så var det mest var en strategi för företag i norra Sverige, inte för de som bor där. Varför vill man inte hjälpa till och bygga stabila, hållbara samhällen runt några av landets viktigaste industrier? Man kan kalla det glesbygdspolitik, välfärdspolitik, näringslivspolitik; paketera det hur som helst bara det kommer medborgarna till gagn.
Men kanske ljusnar det vid horisonten. Förra veckan presenterade Vänsterpartiet ett program de tänker gå till val på, för hur mer av pengarna från el, skog och gruvor ska gå tillbaka till orter där de faktiskt genereras. Med sina förslag räknar V med att ett antal norrländska kommuner skulle få dela på sex friska miljarder.
Bra eller dåliga förslag? Det är upp till varje väljare att avgöra. Men andra partier får gärna komma med egna förslag om hur medborgarna i norr ska kunna få en rimlig välfärd. Malmfältens barn förtjänar faktiskt en rejäl budgivning, så där som det brukar bli när politiker pratar strafflängder. För som Kirunas vältaliga skolchef Viktoria Björklund sa när hon var med i P1 Morgon: visst är det bra att det finns gott om jobb i gruvan, med goda löner, men allt handlar inte om arbete. Det finns också ett samband mellan en god utbildning och att leva ett långt och friskt liv – och för hela samhället är det avgörande med medborgarna som har en viss bildningsnivå.
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
