Gardet fick göra halt

Håkan Blomqvist om när högermän och militärer bildade en väpnad kår för att hålla arbetare i schack

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2017-05-11 | Publicerad 2017-04-29

• Aftonbladet Kultur uppmärksammar de dramatiska händelserna 1917. Syftet är att vidga diskussionen om bakgrunden till det demokratiska genombrottet.

”Gyllenpalmarnas provokationsgarde mötes av röda arbetargarden. Beväpnade arbetarkårer för ordning och folkskydd.”

Rubrikerna smattrade i den socialdemokratiska vänsterns dagstidning Politiken den 28 april. Nej, det handlade inte om Ryssland eller Finland – där låg fasansfulla inbördeskrig ännu i framtiden. Det gällde den svenska huvudstaden våren 1917 där senvinterns kyla vägrade släppa medan känslorna svallade hett.

Hungerprotesterna drog över riket. Från landets regementen anslöt sig uniformerade värnpliktiga i hundratal till demonstrationer och socialistmöten. Den ryska marsrevolution som nyss störtat tsardömet inleddes just så. Oron inom polis- och militärledning grep omkring sig. Stockholms överkommendant Carl Rosenblad varnade i ett frustrerat brev till polismästare Vilhelm Tamm för det ”borgerliga samhällets fullständiga kapitulation i afvaktan på revolution”.

Just under de dagar i april då soldatdemonstrationer marscherade genom Stockholm samlades därför ett antal högermän och militärer i hemlighet för att bilda en väpnad skyddskår. Förebilden var mobilgardet under storstrejken 1909 då civila rekryterats för att med polismans befogenhet patrullera huvudstaden och hålla strejkande arbetare i schack.

Den gången hade gardet kommit till stånd genom högerns Allmänna valmansförbundet. De stormiga aprildagarna 1917 var det i stället unghögerns Nationella Ungdomsförbund som stod fadder.

Bland tillskyndarna fanns just överkommendant Rosenblad och Stockholms polismästare samt förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger. Till frontalgestalt hade värvats den något vankelmodige generalmajoren och populäre idrottsledaren Viktor Balck, fem år tidigare fader till den så kallade Solskensolympiaden.

Kårens officiella uppgift var att bevaka ämbetsverk, gas- och elverk samt ”vissa personers säkerhet”. Eller med Balcks ord ”hejda våldsamheter och skydda utvecklingens gång på lugna lagliga vägar”. Bland medlemmarna skulle räknas laglydiga medborgare och beslutsamma män, ”varmt besjälade av samhällsbevarande önskemål”. Ja, kåren skulle rent av utgöra ett stöd åt de ”hyggliga arbetare” som vände sig emot oroligheter.

I verkligheten planerades att under ledning av ett trettiotal officerare beväpna 3000 man ur medelklassen; tjänstemän, studenter, landstormsbefäl och andra pålitliga. I varje stadsdel skulle en ”skyddsavdelning” bevaka ordningen, därtill planerades en central elitkår av ”minst 200 verkligt pålitliga och stridbara personer”.

Skyddskåren skulle beväpnas med karbiner (gevär) ur kronans förråd och använda krigshögskolans lokaler. Likt 1909 var tanken att ge skyddskåristerna polismans befogenheter, men inom kåren utvecklades även planer för rent militära uppgifter.

Historikern Carl Göran Andrae återger hur sådana uppgifter kunde te sig i dåtida militärinstruktioner om ingripande mot upproriska folkmassor. Om sådana trotsade order att skingras skulle militär handräckning avfyra en första och andra salva över folkmassans huvuden. Vid tredje salvan skulle ett antal ”särskilt pålitliga skyttar” ge eld in i massan. Vid fortsatt trots och nödvändig eldgivning ”riktas elden av samtliga skyttar mot densamma”.

Skyddskåren var inte på lek.

Det ansåg inte heller närmast chockade ledamöter av Sveriges riksdag.

Projektet skulle egentligen ha genomförts under radarn och hållits utanför riksdagens dagordning. Men den 27 april lämnade en lektor Sahlin från kårstyrelsen in en rekryteringsannons till Dagens Nyheter som slog upp nyheten stort. Och i riksdagen tog det hus i helvete.

Socialdemokraternas Hjalmar Branting slog larm i andra kammaren om att regeringen satte upp ett ”svart garde” bakom riksdagens rygg. Rader av talare, inklusive liberalernas Nils Edén, krävde besked om varifrån vapnen anskaffades och om regeringens ställning.

Andrakammarhögerns ledare svor på att högern inte hade någonting med saken att skaffa. Civilministern skyllde på överståthållarämbetet i Stockholm och högern i första kammaren höll knäpptyst medan den socialdemokratiska vänsterns riksdagsrabulist Fabian Månsson manade till allmän arbetarbeväpning över hela landet.

När den socialdemokratiska ungdomsklubben Revolt på Kungsholmen kvällen den 28 april öppnade sin lokal för inskrivning i Föreningen Soldater-Arbetares röda arbetargarde – ett ”väpnat arbetargarde till folkets och ordningens skydd mot reaktionens banditer” – var egentligen borgargardets saga redan all.

Under kommendant Rosenblads och polismästare Tamms tandagnisslan – och till den konservativa stockholmspressens vämjelse – upplöstes Stockholms frivilliga skyddskår mot löfte om att arbetarrörelsen själv upprätthöll ordningen på stundande första maj. Och bortsett från några tillslag mot ungklubbisters försök att komma åt vapenförråd lät det röda gardet inte mer höras av.

Men Gyllenpalm? Nej, han var ingen ledare av skyddskåren. Adelsmannen Leonard Gyllenpalm dömdes i januari 1917 till döden för ett ruggigt rånmord på Arbetarringens bank i Stockholm. Eller snarare två.

I ett försök att komma över pengar till sitt utsvävande societetsliv klöv han bankkamrerens huvud med en yxa och sköt kassörskan i ansiktet. Rånmördaren Gyllenpalm var årets gastkramande kriminaldrama och Gyllenpalm personifieringen av en brutal penninggirig överhetselit som gick över lik.

Likt rånmördaren Anders Ander som avrättades för sitt brott 1910, sades Gyllenpalm ha deltagit i 1909 års borgargarde mot storstrejkens arbetare. ”Gyllenpalmare”, var i folkmun helt enkelt rånmördare från överklassen. Mot sådana var det inte lämpligt att vända andra kinden till.

Kanske passerades just här, den 28 april 1917, ett av de vändkors som avgjorde kommande handlingsalternativ för såväl hungerprotesterna och arbetarrörelsen som för den svenska borgerligheten. Istället för blodig militär konfrontation och inbördeskrig en positionskamp – klasskamp helt enkelt - om samhälleligt inflytande där ”massorna” desarmerade överhetens ”gyllenpalmare” och trängde sig fram bit för bit.

När Gyllenpalm själv avled på Långholmen en vinterdag 1922, inte av giljotinen som avskaffats året innan utan ironiskt nog i arbetarsjukdomen lungtuberkulos, hade några tidiga bitar, som allmän och lika rösträtt för män och kvinnor plus åttatimmarsdag, erövrats.

Långt ifrån ”det borgerliga samhällets fullständiga kapitulation”, men nog så viktiga delsegrar över ”reaktionens banditer.”
Håkan Blomqvist
Historiker