Poeter och historia bland Augustvinnarna
Översättningens dolda gudar och en roman om Sylvia Plath
Det finns numera ett namn för det slags litteratur som Augustvinnaren Elin Cullheds roman Eufori är ett exempel på: exofiktion. Det handlar om när en författare tar någon annans liv som utgångspunkt för fiktion. Eufori – en roman om Sylvia Plath är just en sådan, ett slags utvidgning av autofiktionen.
Den handlar om de sista åren, Plaths uppslitande relation till Ted Hughes och hennes mentala berg- och dalbana. I Aftonbladet recenserade Carl-Michael Edenborg romanen och fann att Cullhed är ”en mogen, stark stilist, med en röst som är lekfull, djärv, fängslande”. Augustjuryn beskriver den som skriven på en ”livsbejakande och rasande prosa”, som heller inte saknar humor.
I fackboksklassen heter det i motivering för Nils Håkansons Dolda gudar bland annat att den är ”en svindlande tur i översättningarnas landskap och sätter översättaren i centrum”. Jag håller inte med. Särskilt svindlande är den inte. Tvärtom har den ett tydligt fokus riktat mot översättning genom tiden. Det är heller inte översättaren som står i centrum (som ju långt fram i tiden var anonym), utan hur det såg ut runt omkring dennes verksamhet. Ekonomiska, sociala och andra faktorer har satt ramarna inom vilka en översättare håller sig.
Det är just det som Dolda gudar handlar om, därmed utgör den en svensk litteraturhistoria som visar den av sociala, ekonomiska och andra skäl dolda sidan, den sida som har haft en oerhörd och länge oskriven betydelse för hur den svenska litteraturen utvecklade – och utvecklar – sig.
En annan del av motiveringen träffar rätt när den talar om finess och humor. Håkansons vet att ta vara på underhållande detaljer i sin framställning. Att döma av tacktalet var det lite för många lustigheter i en tidigare version, men jag är glad att han inte undanhåller oss adjunkt Fägersten (1880–1974), som före och under kriget förde en politisk kamp genom att översätta pacifister och judiska författare. Han ska därtill ute på familjens ö i Stockholms skärgård stått och hytt med näven åt de båtar som skeppade malm till Tyskland. Att han dessutom nästan ruinerade sig på att uppfinna knarrfria skolbänkar säger en del om hans irritationströskel: tyskvänner, och skolgossar som inte kunde sitta stilla i bänkarna.
