Vill beskriva rekordårens Sverige – genom ett mord

Peter Englund skriver true crime i nya ”Söndagsvägen”

Peter Englund har länge fascinerats av true crime-genren och har nu skrivit ”Söndagsvägen” om mordet på Kickan Granell i en förort söder om Stockholm 1965.

Peter Englund har länge varit fascinerad av ”true crime”, berättelser om verkliga rättsfall.

Hans nya bok ”Söndagsvägen” handlar om mordet på en ung kvinna i mitten av 1960-talet.

– Hade mördaren levt i dag hade han beskrivits som en incel-man.

Peter Englund anser att mannen som begick mordet 1965 stämmer väl in på den forskning som nu bedrivs.

– En ensling som skyller sina misslyckanden på andra. En man som lever i ofrivilligt celibat. Skillnaden nu mot då är att incel-männen med datorernas hjälp kan möta varandra och förstärka varandra. Och att det har resulterat i flera kvinnomord.

Hans fascination för true crime beror på att genren har stora möjligheter, både litterärt och som ett sätt att undersöka en tid. Främsta inspirationskällan är Truman Capote och hans bok ”Med kallt blod”, en dokumentärroman om mordet på en hel familj i Kansas, USA 1959.

Den visade vad man kan göra.

”Tappat kontakten med verkligheten”

Däremot säger sig Peter Englund ha extremt svårt för vanliga, påhittade deckare.

– Dagens deckare är på väg ut i en annan galax, de har tappat kontakten med verkligheten. Det har blivit en kapprustning med starkare och starkare effekter.

Nya ”Söndagsvägen” har en koppling till hans förra bok ”Jag kommer ihåg”, som var ett minnesexperiment och bestod av 658 korta, självbiografiska hågkomster.

Han, som är född 1957, lade ut några exempel på prov på sin hemsida och gensvaret blev överväldigande.

– Minnet betyder oerhört mycket för människors personlighet. Tar man bort minnet så finns inte den personen längre.

Peter Englund ville skriva om rekordåren på 60-talet då den svenska ekonomin blomstrade, välfärdsamhället byggdes ut, Tage Erlander regerade och allt bara skulle bli bättre.

– Genom att undersöka en underliggande, enskild händelse skulle jag kunna få syn dåtidens Sverige.

Förort med dåligt rykte

Den underliggande händelsen han valde blev mordet på 18-åriga Kickan Granell i juli 1965.

– I dag är fallet helt bortglömt men då var det på alla sätt stort. Det är den största och mest komplicerade mordutredningen före Palmefallet. Den leddes av legendariske kommissarien GW Larsson. Han blev senare förebild för Martin Beck i Sjöwall-Wahlöös deckare.

Kickan Granell bodde i Skönstaholm, ett radhussamhälle som var en del av Hökarängen söder om Stockholm. Förorten hade rykte om sig som ett Vilda västern med hög brottslighet och en egen polisstation.

– Var det något bra som hände så skrev tidningarna att det inträffat i Farsta, var det något dåligt skrev de Hökarängen. Även om händelserna ägt rum på samma gata. Resultatet blev självuppfyllande, fler brottslingar sökte sig dit.

Tveksamma minnen

Peter Englund hade tänkt bygga boken huvudsakligen på intervjuer med folk som var med när det hände.

– Men det visade sig att jag hade glömt hur gammal jag är. För de flesta jag ville tala med var döda, och de som jag ändå lyckades få intervjua svarade oftast: ”Det minns jag inte”. De minnesluckor de hade kunde de fylla i med gissningar, vad de läst och så vidare. Och jag kunde se det för jag hade läst alla förhörsprotokollen och kunde jämföra med vad de sa då, sensommaren 1965, och avvikelsen var i en del fall skrämmande.

Men vissa saker sitter för livet, vissa saker bränns fast. Som för Lillan Sundin, 70, Kickans närmaste väninna.

Det var hon som hittade den nakna, döda kroppen.

– Vi träffades och hon berättade för mig hur hon kom upp till dörröppningen till sovrummet och såg Kickan ligga där i sängen och förstod att hon var död. ”Det kändes som om jag blev stående hur länge som helst, jag såg den här svarta halsen, men då tog min morbror tag i mig och slet iväg mig”. Det hon säger stämmer med förhörsprotokollen. Till hundra procent, in i minsta detalj.

Jobbade med ”slasken”

Istället för de tänkta intervjuerna använde Peter Englund framför allt det som poliser kallar ”sumpen” eller ”slasken”, det material som en undersökning har förkastat och som visar hur polisen arbetat, alla stickspår, misstag, omtagningar och så vidare.

– När jag beställde den fick jag veta att det skulle ta några dagar att få fram hela ”sumpen”. Den var nämligen så gigantiskt att den fyllde ett helt rum. Men en historiker har aldrig för mycket material.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.