”De säger att jag är en parasit på samhället”

Jack Hildén möter Nanna Olasdotter Hallberg – P3-stjärnan bakom satirprogrammet om Punani

”Punani ska vara som en vandringssägen som folk tycker låter helt sjuk”, säger Nanna Olasdotter Hallberg, 27, som  gillar att provocera med sin karaktär. Men när Punani bjöd på shots med bröstmjölk på en nattklubb tyckte de flesta att det var kul.

Nanna Olasdotter Hallbergs mobilskal är en bild av hennes karaktär Punani_99, så som folk lärt känna henne: lättklädd, i en gul smal baddräkt. Bilderna började dyka upp på Instagram för något år sedan, och jag minns den blandning av irritation och nyfikenhet de framkallade. Var det på riktigt, eller ett skämt? Nanna poserade ofta så naken som Instagram tillåter, och tillsammans med kokain, tjack eller gräs i små påsar.

Det var inte bara jag som undrade, många hade reagerat över Nannas sätt att blanda drama och verklighet. 

– Mycket i Punani är ett korn av verklighet, något jag hört att någon har gjort och skruvat upp jättemycket. Det ska vara som en vandringssägen som folk tycker låter helt sjuk, säger hon på ett hotellkafé i centrala Stockholm som ingen av oss egentligen vill vara på.

För den som väl är villig att lyssna är det egentligen ganska uppenbart att det är fiktionen som Nanna rör sig inom, även om hon hittat smarta sätt att vidga sin plattform. Punani_99 är ett satirprogram i P3, som nu är tillbaka med en andra säsong. Denna gång testar Nanna till exempel om amning funkar som bantningsmetod. I den första säsongen kunde lyssnarna lära känna den självcentrerade Nanna med hes röst, som vill bli Youtube-stjärna som ironiskt konstprojekt. Instagramkontot är en del av karaktären, ungefär som norska tv-succén Skam lät huvudpersonerna interagera på sociala medier. 

Stundtals har skämten landat snett. Det mest uppmärksammade exemplet var när hon redigerade en bild på sitt Instagramkonto, där det såg ut som att politikern Edward Riedl (M) tog droger med sin 13-åriga brorsdotter. P3 och Nanna fick be om ursäkt, och i dag säger Nanna att hon skäms.

Nanna började arbeta fram karaktären Punani när hon var runt 23 år och gick radiolinjen på Stockholms dramatiska högskola. Hon inspirerades dels av sina egna tonår, och dels av Sad boys-kulturen som främst representeras av svenske rapparen Yung Lean – unga, ledsna, coola och knarkande killar som skriver känslosamt om tonåren.

Nanna Olasdotter Hallberg poserar som Punani på den påhittade karaktärens Instragramkonto som är kopplat till P3:s satirprogram.

Punani_99 tar därmed ett grepp på en mycket smal målgrupp; den kulturella övre medelklassen i Stockholm. Men ju längre jag lyssnar, desto mer inser jag hur inflytelserik denna grupp är. Folk som jag känner swishar förbi och spelar parodier på sig själva, tidigare gymnasieelever på skolan Södra Latin som avlar konstnär efter konstnär, folk som nu är poeter och författare. Sådana som, likt Punani själv, tycks landa på fötter vad de än utsätter sig för. De är dessutom snygga och coola när de landar.

Samtidigt har jag privilegiet att kunna välja. Om jag inte varit frilans hade jag kunnat köpa någonstans att bo.

Nanna ska i serien vara 17 år gammal, men känns närmare Olasdotters egen övre tjugoårsålder. Det är nog oftare den åldersgruppen som åker till Sydamerika för att ta den psykadeliska drogen ayahuasca, där man spyr och har diarré i timmar, men kan få någon sorts pånyttfödelse efteråt. Dock är det just tonåren som intresserar Nanna mest. 

– Rent politiskt är det svårare för 17-åringar i dag att kunna navigera. Det är svårare att tycka rätt, och det blir viktigare vad man tycker. Men de senaste undersökningarna visar väl att arbetslösheten inte varit så låg på årtionden, så jag vet inte om det vänt igen. Jag famlar efter svar. Men jag har flyttat arton gånger på tio år, och nu har jag ett litet barn men ingenstans att bo. Samtidigt har jag privilegiet att kunna välja. Om jag inte varit frilans hade jag kunnat köpa någonstans att bo.

Det är ord som ganska bra fångar hur många unga upplever sin situation i dag. Är man privilegierad eller inte? Mår vi bra eller inte? I den ambivalensen rör sig Punani, som till stor del är en slacker. Hon hoppas kunna bli skådespelare bara genom att ringa till Ruben Östlund och fråga om han har en roll ledig. 

Det krävs inte ett långt samtal med Nanna för att inse att hon jobbar hårt och på många sätt ligger långt från sin karaktär. Inför Aftonbladets fotograf är hon aningen blyg – åtminstone långt ifrån de utmanande bilder som pyntar Punanis Instagram. Och själva programmet hon ligger bakom är ett resultat att inte längre orka vara duktig. 

– När jag började med radio var min ingång att jag skulle få jobb som utrikeskorre eller typ på Konflikt. Sen var det så himla skönt när en lärare sa: Du kanske inte ska göra något som är så duktigt? Och det var så kul att göra något som inte var smart.

– Grundberättelsen är att visst finns mycket som talar för Punani, men det finns också mycket som talar mot henne. Hon är i skuggan av sin bästa vän som flyttar till Guatemala för att bli schaman. Det ville jag berätta som en dokumentär först, eftersom det hänt mig. Jag funderade på vad det kunde säga om något större, sen insåg jag att det nog inte gör det. Det säger inget, det är bara en rolig berättelse.

När hon bjöd på shots med bröstmjölk på en nattklubb tyckte de flesta bara att det var kul.

Inför den andra säsongen beskriver hon det som svårt att toppa den första säsongens oförutsägbarhet. Även greppet att utsätta sin karaktär för sjuka händelser, blir ju förutsägbart till slut. En lösning har varit att ta in många biroller, som Kakan Hermansson eller Filip Hammar, som spelar Punanis pappa. 

– Men oron har släppt, jag har kommit på massor av roliga situationer hon kan hamna i. Nu ska hon strax gå ut gymnasiet, det vore kul om hon åkte på en riktig vuxensmäll. Och hennes pappa var en bra karaktär, eftersom hon tycker han är så underbar. Det kan jag känna nu när jag fått barn, att fan vad otacksamt det är att vara mamma och göra allt, sen är papporna frånvarande och får alla terapitimmar i framtiden.

Nanna Olasdotter erkänner att hon gärna provocerar, men att folk verkar mindre lättstötta än hon trodde. Den mesta responsen är positiv. När hon bjöd på shots med bröstmjölk på en nattklubb tyckte de flesta bara att det var kul. Kanske är publiken så pass införstådda med formatet, och tillhör exakt den klass hon beskriver.

Själv börjar jag nästan motvilligt uppskatta Punani, som lyckas framkalla känslan av att klafsa runt någonstans där man inte vill erkänna att man befinner sig. Punani är inte en särskilt lätt karaktär att gilla, och det tycks vara en vanlig respons när 90-talister och millennials skildras i populärkulturen.

– De som varit kritiska har sagt att jag är en parasit på samhället och undrar om SR ska syssla med sånt här. Kanske är jag en parasit, vad vet jag. Det är svårt för mig att se klarsynt. 

– En anledning till att folk verkar störa sig på sådana karaktärer är att de är så materiella och egoistiska. Hur skulle Punani göra för att må bättre?

– Det är klart hon skulle kunna sluta dricka och skaffa rutiner, kanske få lite dagsljus. Men i grunden är hon jävligt glad. 

När Punani säger ”nu har jag så mycket ångest”, menar Nanna att det mest är något hon hört att man ska säga för att vara en intressant person. Sorgligt i sig, kanske. Men ingen behöver vara orolig. Punani mår trots allt ganska bra, och hon kommer klara sig den här gången också.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.