Den röda döden
Per Leander om de vitas skoningslösa massavrättningar av arbetare och fångar
Troligen skulle de vita i Finland inte ha segrat utan militär hjälp från utländska makter, främst Tyskland, men också Sverige. Vid finska inbördeskrigets utbrott 1918 uppstod en hätsk politisk debatt i Sverige om huruvida svensk militär skulle skickas till Finland för att backa upp den vita armén.
Det var inte bara högern och den liberale statsministern Nils Edén som ville skicka trupper. Även socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting var till en början beredd att stödja en svensk militärintervention i Finland, påhejad av sin högra hand sjöfartsministern Erik Palmstierna.
Men de mötte starkt motstånd i det egna partiet, bland annat från LO:s ordförande Herman Lindqvist. ”Hur kan du tänka på att skjuta ned finska arbetare?” skrek Lindqvist till Palmstierna i en riksdagsdebatt som visade hur splittrade socialdemokraterna var.
Man ska komma ihåg att de röda i Finland inte var kommunister, utan faktiskt socialdemokrater. Många ansåg också att de finska sossarna hade legitim rätt till den politiska makten. De hade ju vunnit egen majoritet i lantdagsvalet 1916, och världens första demokratiskt valda socialistiska regering kunde bildas.
Men valresultatet godkändes inte av den ryske regeringschefen Aleksander Kerenskij, som lät upplösa lantdagen 1917 och utlösa ett nyval i vilket högern utnämndes som segrare. ”Denna kupp stöddes av Finlands borgare. I förbittring över detta grova övergrepp vägrade många socialdemokrater delta i valet”, påpekade den svenska vänstersocialisten Ivar Vennerström i riksdagsdebatten om utvecklingen i Finland.
De svenska socialdemokraterna hade själva splittrats 1917, när vänstern uteslöts ur partiet. Vänstersocialisterna drog nu igång en bred opinionskampanj mot kriget och fick med sig fackföreningsrörelsen och majoriteten av sossarna, vilket snart gjorde det omöjligt för regeringen att fortsätta överväga en militär intervention, även om Sverige i stället sände vapenleveranser i smyg till Mannerheims vita armé.
När den svenska högern förstod att det inte skulle skickas någon officiell svensk militär för att bekämpa den ”socialistiska smittan” i Finland, började aktivister i stället att värva en kår med frivilliga kombattanter, vilket uppmuntrades i de borgerliga dagstidningarna. Det var huvudsakligen högerextrema yrkesmilitärer och andra unga män från borgarklassen som anslöt sig, och totalt deltog runt 1 500 svenskar på den vita sidan i det finska klasskriget.
Den svenska brigaden spelade en stor roll vid slaget om Tammerfors, som blev början på slutet för de röda. De 13 000 tyska soldater som därefter landsteg i Finland och marscherade mot Helsingfors gjorde definitivt slut på den socialdemokratiska regeringen.
Båda sidor gjorde sig skyldiga till övergrepp under kriget, men efter den vita sidans seger kulminerade våldet med massavrättningar av arbetare och röda krigsfångar. Den vita terrorn var skoningslöst brutal och utgör ett av de värsta massmord som har förekommit i något europeiskt land, sett till befolkningsstorlek. Mannerheim hade beordrat att de rödgardister som kapitulerade skulle skjutas direkt, vilket var en ren krigsförbrytelse. Också sjukhusen stormades av de vita soldaterna som sköt ihjäl patienter i deras sjuksängar, samt de läkare och sjuksköterskor som hade tagit hand om de sårade röda soldaterna.
Vid krigsslutet hade de vita styrkorna fängslat 80 000 personer. Det var inte bara röda soldater som hade deltagit i striden, utan även många som hade arresterats enbart för att de var medlemmar i det socialdemokratiska partiet, de flesta fattiga arbetare och torpare. Av dessa dömdes 10 000 personer till döden. Enligt finsk lag skulle avrättningar verkställas genom halshuggning. Men eftersom det var orealistiskt att döda 10 000 människor med yxa, fick man snabbt anta en ny lag som möjliggjorde arkebusering.
Att bli arkebuserad innebar i alla fall en snabb död. Värre var det i de eländiga fånglägren, där ytterligare 13 500 röda som inte hade dömts till döden ändå fick svälta ihjäl eller duka under av sjukdomar. Sammanlagt dödades över 23 000 personer i den vita terrorn, vilket kan jämföras med de runt 1 500 som dödades i den röda terrorn. Efter kriget utfärdades en amnesti för de vita bödlarna, så att ingen skulle kunna åtalas för de massmord de gjort sig skyldiga till.
Torsdagen den 30 maj 1918 höll den återvändande svenska brigaden, eller svarta brigaden som vänsterjournalisten Ture Nerman kallade den, en segerparad genom Stockholm. Nerman stod själv vid hörnet av Smålandsgatan och Birger Jarlsgatan, och när militärparaden passerade kunde han inte hålla tillbaka sina känslor utan ropade: ”Fy på er, mördare!” Han blev omedelbart gripen av polis, ställdes inför rätta och dömdes att betala 75 kronor i böter för förargelseväckande beteende.
