Spänning & fördomar Oates varumärke
Viktoria Jäderling: Hon har en låsning vid skamlösa kvinnor och älskvärda skitstövlar till män
Vart tar dom vägen, alla flickor som försvinner i fiktionen? Jag menar efter att de har våldtagits och lemlästats och svepts med av någon flod. De är en sådan ohygglig mängd, men aldrig att de samlas upp någon annanstans än på det fiktiva bårhuset. Försvunna, borta. Man skulle önska ett fiktivt monument snart över denna kuriösa men uppenbarligen så lockande fantasi om flickkroppsoffer.
Unga Cressida Mayfield i Joyce Carol Oates nya roman Karthago är försvunnen en kväll efter ett ha varit hemma hos en väninna. Vittnen har sett henne senare (på en pub där hon absolut inte hör hemma) med systerns exfästman, en traumatiserad krigsveteran från kriget i Irak. Man har hittat blod, fingeravtryck och hår i hans jeep. Men Cressida är försvunnen, borta, och en familj slås i spillror.
Romanen utspelar sig mellan 2005 och 2012. Det är ingen Oatesroman om detta bitvis omskakande drama inte samtidigt tar ett grepp om amerikansk samtid, om politiken och de djupa klasskonflikterna, hos Oates ofta mellan obildad underklass och upplyst liberal medelklass. Här också mellan krigshetsande ”patrioter” och krigsskeptiker efter 11 september 2001.
Det är heller ingen Oatesroman om inte alla dessa politiska varelser samtidigt verkar under en gemensam mycket tunn fernissa av civilisation. Carthage är den moderna stad i delstaten New York där dramat utspelar sig, som anspelar på myternas och antikens Karthago, liksom faderns namn, Zeno Mayfield, bär ekon av den grekiske filosofen Zenon, vars paradoxer jag inte är klar om huruvida karaktären Mayfield förnyar eller förvaltar.
Zeno Mayfield, den karismatiske demokratiske exborgmästaren och fadern till Cressie (den fula, smarta) och Juliet (den vackra, mindre smarta), mår lika dåligt över att inte ha lyckats skydda sin familj, som av själva förlusten. Eller är det så sorgen kanaliseras? Som skam?
Zeno vill vara fadern som gudagåva: ”Det första ansikte Cressida såg när hon hade räddats skulle vara hans ansikte.” Men i stället: ”Han var på den där platsen, igen. Platsen för fruktan, fasa. Skam. Hans fel.”
Den platsen är också Oates plats, fasans och skammens plats, där karaktärerna står avklädda i all sin futtighet. Jag kan tycka att det är lite underligt att hon alltid vill dit, denna skickliga berättare - så sataniskt inkännande, så ofta hämningslöst objektifierande. Och jag fattar ärligt talat inte hur hon lyckas blåsa liv i denna urscen om och om igen, dessa klichéer, flera av dem skapade av henne själv. Men det gör hon, ganska länge, för de första två tre hundra sidorna är nästan andlöst spännande, gripande.
Jag vill att romaner ska kunna vara så här: elaka, goda - motsägelsefulla, gärna orimliga, upprörande. Här ska allt det mångtydiga få finnas som inte finns i andra förenklade framställningar av världen. I Karthago finns en nästan hundra sidor lång guidad vandring genom en fångvårdsanstalt i Florida som slutar i dödscellerna och själva avrättningsrummet. Den är en inlevelsefull appell mot dödsstraff där Oates humanism lyser klar. En roman behöver inte signalera någon som helst humanism, men jag stör mig alltmer på Oates skildringar av kvinnor, eller snarare: av vissa kvinnokroppar.
Den här effektiva stilen som är Oates - där animerande kursiver, parenteser och versaler dels gestaltar karaktärernas inre, dels avslöjar kollektivets drivkrafter och föreställningar, dess klassförakt/hat och fördomar - den går en svår balansgång. När jag läser ”sexig, sexuell, oemotståndlig för kvinnor och en man som älskar kvinnor” som sticker hål på den sympatiske Zeno Mayfields uppförstorade självbild undrar jag om det inte också är Oates fördomar som kommer till tals, författarens egna låsningar vid kvinnliga kvinnor och hotfulla men ändå småsexiga nallebjörnar till män - en sorts patetiska men älskvärda skitstövlar.
Och att det är Oates eget njutningsfulla vältrande i vissa kvinnors dumma gälla röster, skamlösa fettdaller och skymtande hårbuskar, Oates själv som i bok efter bok lustmördar billiga, vulgära kvinnor ur arbetarklassen.
I kombination med en sentimental pladdrighet utan ände där den underbara familjen Mayfield finner förlåtelse faller det monumentala bygget som ett korthus. Jag är kluven som romanen.
