Meningslöshetens triumf i Slutspel
Rytmiskt och vackert samspel i pjäs av Beckett
När Thommy Berggren iscensatte Becketts I väntan på Godot för några år sedan, så blev det en föreställning i synkoperad jazztakt. Vi fick en Beckett på gott humör med slapsticks och små sång- och dansnummer, mellan vilka livets allvar korta stunder kunde bryta igenom, som en svart solstråle i det konstgjorda ljuset kring världens mest berömda teaterträd.
Världens mest berömda teatersoptunnor finns i Slutspel; det är där Nagg och Nell sitter, benlösa efter cykelolyckan, längtande efter praliner eller gårdagen. Det är ett par mycket svenska sopkärl som har placerats i det förfallna, mörka rummet. Gröna, fyrkantiga och i plast. På scenen finns också mycket skräp, ett gökur sätts upp, vid väggen vilar en vit liten barnkista. Becketts scenanvisningar talar om ett kalt rum, en mer abstrakt plats än detta efter katastrofen-rummet.
När ridån går upp håller också Hamm upp ett paraply, en blinkning till Lyckliga dagar och en påminnelse om att Becketts värld är sig lik pjäserna igenom. Så mycket jazz får vi dock inte, däremot en bred repertoar av uttryck, i huvudsak av Peter Anderssons Hamm, huvudrollen i denna Kung Lear-liknande historia, den Shakespearepjäs i vilket ordet ’ingenting’ förekommer oftare än i något annat av hans dramer. ”- Vi börjar väl inte betyda någonting?”, utbrister Hamm vid något tillfälle förskräckt.
Nej, någon mening söker Becketts figurer inte efter. Tvärtom är det meningsskapandet i sig som punkteras. I stället jazz, eller som här, en rad miniscener; Hamm och Clov spelar teater för varandra, fördriver tiden, vilket är tillvarons enda ljuspunkter och som har den förtjänsten att de får tiden att gå. På så vis kommer slutet lite närmre, även om det dröjer, trots att så mycket redan är slut: förvåningen om att det finns en loppa kvar, eller en råtta, förvisso i princip död, men ändå. När en pojke (kanske) skymtar vid horisonten, är oron för att slutet ska dröja påtaglig: ”- En avlare!”
Ensemblen lyckas prata fram världen enligt Beckett i ett rytmiskt och vackert samspel. Ingvar Hirdwalls omisskännliga mumlande som Nagg i sopkärlet framkallar tillsammans med Anita Ekströms nostalgiska Nell blixtsnabbt minnet av ett ljuvt förflutet. Lars Linds Clov hasar motvilligt resignerat omkring den domderande Hamm, Peter Andersson som i desperation växlar mellan att vara irriterad, bevekande och förtvivlad. Meningslöst, naturligtvis, utom för publiken.
