Fel att sminka över Roalds Dahls dumheter

Ändringarna i hans böcker handlar om kommersialism, inte cancelkultur

Författaren Roald Dahl (1916–1990).

För den politiskt korrekta är det värsta med Roald Dahls böcker, om man ska vara noga, inte att han konsekvent gör sig lustig över tjocka människor, eller fula, eller korkade. Det äckligaste är väl kolonialherren Willy Wonkas trafficking av ett helt folk, de kortväxta Oompa-Lompierna, som tvingas jobba oavlönat, instängda i hans chokladfabrik.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst Kalle och chokladfabriken, först för mig själv och sedan för ungarna. För att inte tala om Häxorna, eller Dahls mästerverk Den fantastiska räven. Som vuxen läste jag Roald Dahls självbiografiska böcker också men de kan jag inte rekommendera, de är svårt självförhärligande och platta. Roald Dahl, människan, var öppen antisemit och en elak jävel. När man vet det läser man också hans barnböcker med andra ögon och då är de inte lika kul längre. Tycker i alla fall jag.


De senaste dagarna har en debatt uppstått som handlar om att det företag som äger rätten till Dahls böcker har gjort hundratals klumpiga ändringar där för Roald Dahl helt centrala begrepp som ”fet” och ”ful” ska städas bort. Till saken hör att Dahls författarskap bygger på gränsöverskridande och chockverkan, att skriva ut ord och tankar som barn fått höra att de inte får säga eller tänka.

Diskussionen om Dahls böcker blottar något annat, nämligen att det som styr det mesta i både kulturens produktion och konsumtion inte är politiska påbud utan stålar

Jag är inte någon nostalgiker när det gäller litteratur, det finns inget egenvärde i att hålla böcker vid liv som inte hittar sina läsare längre. Jag är skeptisk till uppdaterade klassiker, de verk som klarar tidens test gör det, och i stället för dem som glöms bort kommer nya. Jag har förgäves försökt tvinga på mina barn Narnia-böckerna och Anne på Grönkulla, bara för att tvingas inse att Mördarens apa och Nevermoor-serien – för dem, i den här tiden – är både mer välskrivna och angelägna. Min tro är att de flesta av Dahls böcker kommer att kännas mossiga om max en generation till. Det är som det ska vara.


När vi nu diskuterar denna fråga ett varv till så finns det ändå en viktig poäng att göra. Den handlar om frihet och pengar.

I Sverige har vi de senaste åren diskuterat konstens relation till politiken, och principen om armlängds avstånd. Kulturen, sägs det, ska stå fri från politiska hänsyn.

Diskussionen om Dahls böcker blottar något annat, nämligen att det som styr det mesta i både kulturens produktion och konsumtion inte är politiska påbud utan stålar. The Roald Dahl Story Company som äger rättigheterna till böckerna köptes av Netflix 2021. När företaget nu anlitat en så kallad ”sensitivity reader” och städar upp i hans böcker handlar det inte om cancelkultur från vänster, utan om mycket banal kommersialism. På en marknad för barnkultur är det värsta som kan hända att man får medelklassföräldrarna emot sig, eller, ve och fasa, annonsörerna. Nu ska Dahls verk samtidstvättas så att de via föräldrarnas nostalgi ska köras ner i halsen på ytterligare generationer av barn.


I den nyligen utkomna, utmärkta boken Kritik av konstens frihet beskriver Josefine Wikström hur idén om armlängds avstånd formulerades av den brittiske politikern tillika medlemmen av Bloomsburygruppen John Maynard Keynes. Kulturen, menade han, behövde avstånd från både politiska och kommersiella intressen, och sådana strukturer kunde bara politiken skapa. Friheten måste karvas loss och skyddas från kortsiktiga krav, men någon absolut autonomi finns inte.

Varför var denna frihet viktig? För kvalitetens skull, för att kulturen behöver skyddas från marknaden. Om det är något som saknas i dagens diskussion om armlängds avstånd så är det detta – en idé om en frizon för kulturen bortom de kortsiktiga ekonomiska intressen vars feghet (och idag algoritmer) gör allt så platt och förutsägbart.

Jag tänker på Roald Dahl och att jag hade önskat denne vedervärdige man och ojämne författare ett värdigt slut, att helt enkelt få bli läst tills dess att läsarna inte ville ha honom längre. Jag vill ha en kulturpolitik från vänster som låter Roald Dahl dö ifred och inte tvingar honom att leva vidare som en uppsminkad gris i Netflixalgoritmen