Protestera mot folkmord - bli uthängd i DN
Yttrandefriheten begränsas när man ringer arbetsgivare
I mitten av juni samlades människor för att protestera mot det pågående folkmordet i Gaza. En av deltagarna var utklädd till Ulf Kristersson.
Så. Det hade kunnat vara hela berättelsen om den dagen. Ett folkmord, en protest, en man som utövade sin yttrandefrihet.
Men ett par veckor senare tar Dagens Nyheter sikte på något annat.
Aktivisten, som gick bredvid en annan deltagare som ”iscensatte en attack med knytnävar och rörelser som kan uppfattas som hugg mot Kristerssonfiguren”, blev uppringd av tidningen. I artikeln väljer DN inte bara att namnge mannen som klätt ut sig till statsministern, utan hör också av sig till hans arbetsgivare. De nöjer sig inte där, utan citerar statsministerns syn på saken. Men de stannar inte där heller, utan låter justitieministern kommentera händelsen.
Det är en häpnadsväckande artikel som reser flera frågor. Vilka publicistiska beslut har legat bakom publiceringen? Varför ska politiker uttala sig om en enskild människas deltagande på en demonstration? Det här är ingen principiell fråga om yttrandefrihetens gränser. Det här är, och jag säger det igen, en man som demonstrerat mot ett pågående folkmord i en Ulf Kristersson-kostym. Rubriken på artikeln lyder ”Palestinaaktivist klädde ut sig till statsministern – är anställd på Kriminalvården”. Här tycks Dagens Nyheter ha hittat en motsättning. Mannen har alltså inte bara demonstrerat – han har ett jobb också!
Än mer uppseendeväckande är att mannens arbetsgivare väljer att kommentera händelsen. Istället för att rakryggat svara att de inte lägger sig i vad deras anställda gör på sin fritid, och intyga att även statligt anställda har yttrandefrihet, menar Kriminalvården att ”vi företräder en statlig myndighet även som privatpersoner”. Vad innebär det i praktiken? Behöver offentliganställda vara ansiktet utåt för den förda politiken?
Isåfall kan de åtminstone hitta ett föredöme i Dagens Nyheter, som förvandlar en lagstadgad rätt till en riksnyhet.
Artikeln kommer till slut fram till att mannen har yttrandefrihet. Gott så. Men vilken sorts frihet har egentligen den som, när den utövar samma frihet, blir namngiven i en av Sveriges största tidningar, recenserad av statsministern och sedan granskad av sin arbetsgivare?
Med publiceringar som denna kommer det inte längre vara lagen som avgör huruvida människor vågar protestera – utan mediehusen.