Dalai Lama och Greta Thunberg i Valhall

Valkyrian är mer av korrekt tidsanda än Wagner

Ur ”Valkyrian”: Hege Høisæter som Erda.

Efter prologen Rhenguldet i fjol är det med Valkyrian nu dags för den första riktigt tunga Nibelungen-kvällen i Göteborgsoperans miljövänliga Wagner-projekt. Allt på scenen sägs vara återvunnet och miljösäkrat.

Detta kan ingen ha något emot, men samtidigt har det medfört att scen och dräkter blivit fantasilösa och spartanska intill torftighet med en färgskala, som skiftar mellan nyanser av musgrått, blygrått och skiffergrått. Tack vare detta blir i alla fall kontrasten med den förtrollade elden kring valkyrieklippan på slutet desto effektfullare.


En tolkning av ringen där miljön stod i centrum skapade Harry Kupfer i Bayreuth redan 1988, men om regissören Stephen Langridge vill ha något särskilt sagt med sin miljöversion, som inte berör innehållet, är fortfarande oklart.

Han verkar mer angelägen att anpassa sig efter en korrekt tidsanda än att tolka Wagner. Valkyriorna visar nämligen också upp foton av de hjältar, som de drar hem till Valhall, och man skymtar gestalter som Dalai Lama, Anna Lindh, Nelson Mandela och rentav Greta Thunberg! Ingen vill väl ändå placera dem i Valhall av alla ställen! Är inte det att driva opportunismen väl långt, mr Langridge?


Musikaliskt står allt betydligt bättre till. Evan Rogister och Göteborgsoperans orkester firar triumfer. Spelet har härlig spännvidd mellan intimt detaljarbete, schwung och klangprakt, samtidigt som sångarna fint lyfts fram. I orkesterdiket finns ett mer differentierat drama än på scenen.

Att det glöder mer i orkestern än på scenen ska sångarna absolut inte lastas för. Elisabet Strid är en underbar Sieglinde med strålande energi och innerligaste värme. AnnLouice Lögdlund övertygar också som Brünnhilde, särskilt när hon ger sin detroniserade valkyria ett så fint mänskligt ansikte under slutuppgörelsen med Wotan. Anders Lorentzsons Wotan har gudomlig auktoritet som sig bör, även om stämman uppvisar vissa trötthetstecken.

Brenden Gunnel som Siegmund har en fast och klar tenor men är sceniskt oförlöst och kan inte mäta sig med sin Sieglindes lidelse. Katarina Karnéus är outstanding som Fricka, och i hela operalitteraturens vassaste äktenskapsgräl förintar hon maken Wotan med sina knivskarpa repliker.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.