Därför är det rätt att fälla Mats Dagerlind
Man får skriva idiotiska saker i tidningen men även tryckfriheten har gränser
När den högerradikala blaskan Samnytt pekade ut DN-journalisten Saeed Alnahhal som bland annat ”misstänkt jihadist” var det inte bara ett påhopp på en enskild skribent utan också ett uttryck för den ständigt villkorade tillvaro många svenskar i dag lever med.
Vissa människors ”lojalitet” går alltid att ifrågasätta och misstänkliggöra.
Att högerpopulistiska sajter strösslar med anklagelser av den här typen är nu ingenting ovanligt och därför sällan något som genererar nyhetsartiklar eller kommentarer på kultursidor. Skillnaden denna gång är att misstänkliggörandet faktiskt fick konsekvenser inte bara för den utsatte utan också för förövaren. Mats Dagerlind, ansvarig utgivare för Samnytt, döms för grovt förtal med böter och villkorlig dom som påföljd.
Det finns goda skäl att försvara mycket vida publicistiska ramar. Frågor om vad man får och inte får skriva är långt ifrån självklara ens när det står idiotiska saker i tidningen. Det mest rimliga när man blir utpekad och kränkt av medier är att anmäla detta till Medieombudsmannen – inte att gå till tingsrätten. Det vill säga att hantera frågan inom det pressetiska systemet, inte via juridiken. Det är nästan alltid rätt sätt att angripa skadliga publiceringar.
En journalist eller opinionsbildare med vad som kan beskrivas som ”utländsk bakgrund”, ”utländskt” namn har en helt annan yrkestillvaro än till exempel jag.
Det är samtidigt inte särskilt svårt att förstå varför tingsrätten resonerar som den gör i detta fall – och fäller Mats Dagerlind. Samnytts angrepp på Alnahhal är omfattande och grovt, jag vill inte ens återge uppgifterna här. Journalistförbundet betonar i en kommentar att det är svårt att fällas för förtal i Sverige men att även tryckfriheten har gränser, varför de välkomnar domen.
Jag menar att det som publicerades också måste ses i ljuset av hur samhället ser ut – för Saeed Alnahhal och för så många andra. En journalist eller opinionsbildare med vad som kan beskrivas som ”utländsk bakgrund”, ”utländskt” namn – eller som på andra sätt av många ses som annat än gammelsvensk – har en helt annan yrkestillvaro än till exempel jag.
Vid sidan om det som brukar beskrivas som ”hot och hat” finns också det systematiska misstänkliggörandet, där man tillskriver de som på olika sätt rasifieras såväl en automatiskt kollektiv identitet som en dold agenda.
Det är alltså viktigt att förstå att Samnytts utsagor samspelar med hur rasismen tar sig uttryck i Sverige i dag. Den som kommit hit från ett annat land, eller har föräldrar från ett annat land, får just nu alltid finna sig i att ses som en potentiell skurk eller skummis. Samnytts publicering använder just denna verklighet som hävstång, uppgifterna hämtar näring och sprängkraft ur rasismens utbredda närvaro. Därför är det rimligt att Mats Dagerlind fälls för grovt förtal.
Den som faktiskt vill veta mer om Saeed Alnahhal bör nog undvika Samnytt och hellre läsa hans egen berättelse. Om den flykt som slutade i Sverige och gav Dagens Nyheter och journalistskrået en skicklig reporter.