Kung Charles – både ovanför och steget före

Storbritanniens nya kung har många åsikter och har inte dragit sig för att uttrycka dem

Prinsen av Wales blev kung Charles till sist när han nu efterträder drottning Elizabeth.

”Ingen vet vilket helvete det är att vara prinsen av Wales.” Prins Charles – från och med i dag kung Charles III – ska ha sagt detta 2004 och fångar rätt väl den nya kungens person, om man får tro kungakrönikören Tina Brown. En benägenhet till självömkan och en oförmåga att se sina enorma privilegier går igen i berättelserna om honom, vid sidan av hans starka åsikter om bland mycket annat jordbruk, arkitektur och stadsplanering.

Där ligger en stor skillnad mellan den nya kungen och hans mor, drottning Elizabeth. Drottningen utvecklade med tiden sin förmåga att inte uttrycka något alls till en konst. I en biografi över hennes syster, prinsessan Margaret, skrev Craig Brown med beundran att drottningen aldrig sa något minnesvärt i offentliga sammanhang (till skillnad mot Margaret som gjorde, hm, alla möjliga djupa intryck). Drottningen gav aldrig en intervju och i hennes officiella sfinx-lika uttryck kunde alla och envar läsa in vad som passade dem själva.


 

Kung Charles är välkänt tyckmycken. I boken The Palace papers skriver Tina Brown om när tidningen The Guardian fick ut en samling brev den dåvarande kronprinsen skickat till regeringen Blair 2004–2005, där de blev kända som de ”svarta spindlarna” på grund av Charles spretiga handstil i bläck. Han ansåg bland annat att regeringen försummade landsbygden, ville ha en gallring av landets grävlingsbestånd och ville se åtgärder mot illegalt fiske av vissa arter. Han ogillade också vad han såg som politisk korrekthet, som att Storbritannien 1998 inkorporerade Europakonventionen om mänskliga rättigheter i sin lagstiftning.

Tina Brown påpekar att prins Charles i all sin upphöjda kunglighet faktiskt fångade något som politiker och medier länge missade: det tilltagande missnöjet på landsbygden mot vad som kan beskrivas som storstädernas nedlåtande attityd och multikulturalism, som pekade mot Brexit.

Politiker kommer och går men monarken består

Inför sin 70-årsdag 2018 gav Charles en intervju till BBC där han sade sig vara helt införstådd med att den dagen han efterträder sin mor som regent så förändras förutsättningarna och han måste sluta tycka saker offentligt. Frågan är vad det hjälper när så många av hans åsikter redan är kända.

Grejen med kungahus är dess konstans. Politiker kommer och går men monarken består. Det gör linjerna långa och sådant som från början verkade ointressant eller konstigt kan med tiden visa sig vinnande. Som Elizabeths vägran att uttrycka åsikter och känslor.

För kung Charles kan det vara så med hans miljöintresse. Frågan har engagerat honom sedan 70-talet och han har genom tiderna fått utstå en del löje för det. Under 80-talet donerade han mark för att låta uppföra ett samhälle, Poundbury, enligt sina egna ideal. Han blev utskrattad, Poundbury kallades ett feodalt Disneyland – men i dag bor där 3 000 invånare som lokalt komposterar allt matavfall och omvandlar det till energi. På sitt lite världsfrånvända sätt har han även här visat sig ligga steget före.

 

Även i privatlivet har Charles visat prov på uthållighet. Det var förstås en olycka att han inte fick gifta sig som ung med Camilla, vilket åtminstone han ville. Äktenskapet med Diana var en katastrof för både dem själva och för kungahuset och 1992, när seperationen var ett faktum, störtdök allmänhetens förtroende för honom och har inte helt hämtat sig sen dess.

Lite tyder på att Charles besitter samma enande förmåga som sin mor

Det fanns också ett djupt motstånd, från både folk och etablissemang, mot ett nytt giftermål med Camilla, men det malde han ner. Sedan 2005 är de man och hustru och precis som med miljöintresset så har trägen vunnit. Camilla, som i åratal fick utstå pressens spott och spe – uppfinningsrikedomen för att på olika sätt kalla henne gammal och ful var oändlig – har visat sig vara en stor tillgång då hon helt enkelt gör Charles synbart lycklig. Folk gillar lyckliga människor.

 

När en kung hamnar på tronen vid 73 års ålder ligger det i sakens natur att det inte kan bli en jättelång regenttid. Lite tyder på att Charles besitter samma enande förmåga som sin mor – kanske kommer fler länder nu att likt Barbados förra året inte längre vilja ha den brittiska monarken som statsöverhuvud, utan bli republik. Men grejen med kungahus är som sagt dess konstans. Med en ny kung kommer en ny prins av Wales, William. Antagligen blir det snarare han som får visa hur en modern monarki ser ut.

 

Rättelse: I en tidigare version av texten stod det att Barbados lämnat samväldet, vilket inte stämmer.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.