Så gör Macron franska kvinnor utfattiga
I dag samlas fackföreningsrörelsen till stora protester
För president Macron kan den för en gångs skull samlade franska fackföreningsrörelsen bli en svårare motståndare än Marine Le Pen. Flera hundratusen löntagare, höga statstjänstemän och bussförare sida vid sida, demonstrerar i dag mot presidentens och hans regerings nedrustning av pensionssystemet: Rätten att ta ut pension ska gälla från 64 år, två års höjning. För att få full ersättning krävs ett års längre deltagande i arbetslivet, från 42 till 43 år.
Ändringarna drabbar främst de med låg utbildning och låga löner och som genomgående haft fysiskt krävande arbeten i riskfyllda miljöer.
Kvinnorna blir de största förlorarna. I dag ligger deras lönenivåer bortåt tjugo procent lägre än männens. Anknytningen till arbetslivet är tidsmässigt svagare, få kvinnor har möjligheter att arbeta 43 år. Kvinnor, till 90 procent ansvariga för familjers barnomsorg, får inte tillgodoräkna sig pensionspoäng under tiden för barnledighet. Macron-modellen kommer framöver att skapa ett växande kvinnoproletariat, utlämnat att leva på 13 000 kronor i månaden (före skatt). Inga kompensationer ges för de extremt höjda el- och livsmedelspriserna.
De flesta ekonomer frågar sig varför Macron vill öka arbetskraftsutbudet genom att attackera pensionärer, han borde i stället ha ökat arbetsmöjligheterna för personer i åldern 50 till 64. Endast drygt 50 procent av dem är idag lönearbetare. I Sverige är motsvarande siffra 77 procent.
Frankrikes historia är fylld av revolter och protester mot de härskande, såväl mot despoter som mot demokratiskt valda. Staten är stark och centraliserad och parlamentets sociala representation är usel.
En social kamp värd att jämföra med dagens ligger frestande nära, 1995. Då pågick i bortåt en månad väldiga strejker och protester, bland annat mot försämrade pensionsvillkor. Till slut gav den borgerliga regeringen upp och snart förlorade den också sin parlamentariska majoritet.
1995 fick de mest militanta fackliga organisationerna massivt stöd från universitet och framstående forskare. Den teoretiskt avancerade Jacques Derrida, dekonstruktionens mästare, klev upp på barrikaderna. Där fanns också Annie Ernaux. Pierre Bourdieu, världsledande sociolog och ledare för exklusiva Collège de France, agiterade tillsammans med fackledare.
Bourdieu kan möjligen efterträdas av Thomas Piketty, världens förmodligen mest kände ekonom genom sina studier av kapitalets och förmögenheternas fördelning. Piketty konstaterar: Med det här pensionsförslaget kan Macron på nytt bekräfta att han är de rikas president. Macron inledde sin tid som statschef med att avskaffa förmögenhetsskatten och sänka bostadsbidragen för lågavlönade.
Piketty ställer upp en enkel räkneuppgift: hur gör man för att spara 20 miljarder euro per år i pensionssystemet? Macrons svar är att de sämst ställda ska betala. Piketty gör sin beräkning grundad på kapitalets och förmögenheternas avkastning. Rikedomarna för de 500 mest förmögna har på tio år ökat med 800 miljarder euro. Gigantiska belopp att omfördela för politiker som har någon känsla för den ekonomiska moralens principer och för demokrati. Piketty sätter sin tillit till att sociala rörelser engagerar sig i den striden.
Fackföreningsrörelsen kan svara med att upprepa slagorden från Folkfrontens tid: ”Leve filosoferna. Leve professorerna.”