”Finns det rappare som inte är kriminella?”
Läs ett utdrag ur Emil Arvidsons ”Svensk gangsterrap – Ett reportage”
25 december 2022. Våldsvågen i Stockholm
På juldagsmorgonen står jag och kokar risgrynsgröt. Spotifys spellista ”100”, där dagens nya hiphopsläpp sammanfattas, rullar i hörlurarna. Det är de vanliga berättelserna om skjutningar och ångest. Medan doften av kanel sprider sig i lägenheten kommer dödsbeskedet på sms. En person skriver att han tror jag är intresserad av att veta vem som blev skjuten i Rinkeby för någon timme sedan.
En stund tidigare har rapparen och gängmedlemmen Said, som egentligen heter något annat, promenerat över en parkeringsplats några mil norrut, i Rinkeby. Kanske på väg från ett julfirande hos sin mamma som bor i närheten. Strax efter halv nio larmas polisen till parkeringsplatsen. Där ligger Said, död, skjuten med flera skott.
När offrets namn läcker ut börjar många håna Said på sociala medier. Äntligen, skriver klubbarrangörer, hiphopfans och profiler på Twitter och Tiktok. Det är ett slags lättsamt och samtidigt blodtörstigt tonläge som tidigare mest använts i diskussioner på forum som Flashback eller i kommentarsfält till en drillvideo, men som de senaste åren börjat synas även hos mer eller mindre offentliga personer med stora plattformar. Man skriver att någon ändå har fått ”vad den förtjänade”. Det känns som att pojkarna och männen som dör i gängkrigen sällan ses som verkliga brottsoffer, utan fortsätter att betraktas uteslutande som kriminella, ända in i döden.
Mordet i Rinkeby följs av en våldsvåg som fortsätter in på det nya året. Till en början kopplas den till Einár. En tes som sprids på nätet och försiktigt bekräftas även i etablerade medier är att det handlar om Einárs ”grabbar” som slår tillbaka mot personerna som var inblandade i att kidnappa eller mörda honom. Sprängladdningar detonerar i portuppgångar i Dalen, Farsta, Rågsved, Grimsta och Bagarmossen, och i Farsta igen. I Gubbängen grips en fjortonåring och en femtonåring för att ha skjutit mot en lägenhet två gånger. Den andra gången sköts det, av allt att döma av misstag, trettio skott genom dörren till en lägenhet där en sjuttioårig pensionär bor. På nyårsafton skjuts en person ihjäl utanför McDonalds i Vällingby. Två av sprängdåden riktas mot portar där några av Sveriges kändaste rappare bor med sina familjer. I ett av fallen grips en annan rappare som misstänks för sprängdådet.
Rapparnas namn och bilder klistras över stora konton på Instagram och Tiktok samt på många högerextrema webbplatser. Även etablerade medier publicerar en strid ström av nyheter om den pågående konflikten. Man berättar vad man vet och kan belägga om lätt maskerade, namnlösa personer som en snabb googling bort träder fram för läsarna med bild, namn och adress på valfritt Instagramkonto. Många börjar åter fokusera på musiken. Varför är alltid landets största rappare så nära de konflikter de berättar om? Finns det rappare som inte är kriminella, frågade Hasse Aro mig den där kvällen i ”Efterlyst”. Det är lätt att förstå om den som följer nyhetsflödet på lite avstånd de här dagarna undrar ungefär samma sak. En av artisterna som får en bomb placerad i trapphuset släpper några dagar efter explosionen en ny singel, som i vanlig ordning klättrar högt på listorna.
En vecka senare blir ytterligare en rappares hus beskjutet samtidigt som han lanserar sitt album på ett av Sveriges största skivbolag. En tredje rappare vars portuppgång också blivit sprängd lägger upp en bild på en packad resväska. Snart verkar det som att de flesta av måltavlorna egentligen befinner sig utomlands. Tempot i det som Expressens reporter Kim Malmgren kallar för en ”gangstersåpopera” saktar tillfälligt ner under veckan efter nyår. Då släpper åklagaren alla misstänkta för sprängningen i Grimsta, bland annat den kända rapparen. Misstankarna avskrivs helt. Rapparen går snabbt ut på sin Instagram och kritiserar medierna. Han menar att han är oskyldig och skriver att ”falska anklagelser” kan ”skapa konflikter som inte finns.”
Rapparna lämnar gradvis scenen, men sprängningarna fortsätter. Snart träder en ny bild fram. Konflikten som pågår rör enligt flera medier egentligen en konflikt om narkotikamarknaden i bland annat Sundsvall. Två rivaliserande nätverk, ledda av en person som kallas ”Kurdiska räven” och en person från Einárs gamla hemtrakter i Dalen som kallas ”Greken”, spränger och skjuter i portuppgångar hos släktingar och vänner som de anser tillhöra motståndarsidan.
Det exploderar utanför en restaurang på Södermalm och i porten till ett kontorshotell i Kista. I slutet av januari har över trettio våldsdåd skett i Stockholm på en månad. Pratet om hiphopens roll i det hela har nu nästan helt tystnat, till förmån för rubriker om gärningsmännens och brottsoffrens ålder. De är ofta barn. En femtonåring avrättas med ett skott i huvudet på en sushirestaurang i Skogås. Snart grips en sjuttioåring som misstänkt ha planerat dådet och en annan femtonåring som misstänks för att ha skjutit. Av de över trettio personer som polisen griper med anledning av konflikten, är hälften under arton år gamla.
Sättet som rykten färdas på under de här dagarna i januari, från sociala medier och vidare in i mer etablerade medier, gör alla delaktiga i en berättelse som annars brukar vara förbehållen rapparna att berätta. Vi skildrar alla samma historia, med olika medel. Ibland känns det nästan som ett självspelande piano.
En kväll talar jag om våldsvågen med en person som växt upp i den kriminella världen och har lång erfarenhet av den svenska hiphopscenen. Han beskriver en situation i Stockholm som har passerat ytterligare en gräns. Många kriminella är så djupt insyltade i olika nät av blodshämnd att man aldrig kan hoppa av, hur gärna man än vill. En sådan person var Said. Samtidigt blir det tydligt under vårt samtal att den här personen också är hjärtligt trött på den svenska hiphopen. Det här var musik som brukade få honom ”att skratta och gråta”. Nu är det bara ”krypterade meddelanden om brott”. Personen säger att han visserligen älskar många av de nya artisternas musik, men att han sörjer över att deras texter och gängkopplingar gör att de inte kan röra sig fritt i dag. Att de måste skapa musik för den svenska marknaden från tillfälliga bostäder utomlands. Men är det verkligen så dramatiskt? undrar jag. De flesta är ju ändå inte aktivt kriminella? Självklart har inte alla lika många fiender, säger personen jag pratar med. Men bara på grund av sitt kändisskap blir många rapstjärnor en möjlig måltavla.
Han menar att rapparna i dag fungerar som en slags ”trofé” för gängen. Någon som det ger lite extra poäng att döda eller skada. Och den här situationen är vi många som är delaktiga i att skapa. Han talar om dagens cocktail av mytbildningar på sociala medier, som spiller över i etablerade medier och till slut skapar en allmän sanning om vad som hänt och inte i ett aktuellt rättsfall.
”Medierna hittar på namn åt gängen och rapparna hetsar på alltihop”, säger personen jag talar med. ”För oss som växt upp i kriminaliteten känns det som att precis alla försöker att mata den här utvecklingen i dag.”
Emil Arvidson är journalist och ”Svensk gangsterrap – Ett reportage” (Forum) utkom den 24 mars. Texten ovan är ett utdrag ur boken. I den här publiceringen har ett namn ändrats, eftersom Aftonbladet inte namngivit personen i tidigare rapportering.
