En rädd medelklass är farligare än du tror
När lyxlivet man vant sig vid hotas är det lätt att sparka nedåt
Tycker du att den svenska medelklassen varit osolidarisk förr? HA! Du har inte sett nånting än.
För nu går en era mot sitt slut: De som vant sig vid att alltid få det bättre är hotade.
Den välmående medelklassen kan inte längre räkna med reallöneökningar, låga räntor och stadigt växande konsumtion. Och det förändrar allt. Vi blir nu ett annat land.
DN:s Andrev Walden skrev nyligen om hur han och hans familj länge lekt överklass men att det nu, i ett krisnära Sverige, går mot sitt slut när boräntorna sticker i väg. Han bygger sin text på Caroline Ringskog Ferrada-Nolis resonemang i Aftonbladet kulturs podcast ”En varg söker sin pod”.
Walden jämför sin egen mindre privilegierade uppväxt med sina barns: ”De har en egen teve, vägghängd över en driva av spelkonsoller. De har sett Grand Canyon. De har badat i heta källor på Island och i den ljumma havsbassängen mellan reven och stränderna på Mauritius. Vad var det som pågick?”
En hel del reagerade irriterat eller genom att himla med ögonen. Vem bryr sig om att familjen Waldens lyxliv är över? Och visst, man behöver inte bry sig om just DN-skribentens vardag. Men man måste inse att ”det som pågick” har satt sin prägel på Sverige. Och att inte alla kommer att hantera försämringarna lika stillsamt som Andrev Walden.
Välfärdsforskaren Niklas Altermark redogjorde på Socialistiskt forum i november förra året för hur klasspolitiken cementerats under de senaste decennierna, där såväl socialdemokratiskt styrda som moderatledda regeringar genomfört stora förändringar i de svenska systemen och skapat ett band mellan eliten och medelklassen. Ett slags inbillad koalition mellan de normalrika och de svinrika som bygger på att den första gruppen får känna sig mer som den andra.
I ett sådant land känner medelklassen mer samhörighet med den rikaste eliten än med den breda arbetarklassen
Till exempel genom skattesänkningar, privata sjukförsäkringar, privat välfärd, valfrihetssystem inom vård och skola, subventioner till de som satsar pengar på börsen – och stora skatteavdrag till alla som köper städning eller renoverar den ägda bostaden. Samt förstås via de ofattbara summor som satsats på att pröjsa stora delar av medelklassens räntor på lånade pengar.
I ett sådant land känner medelklassen mer samhörighet med den rikaste eliten än med den breda arbetarklassen. Man har kunnat röja loss som rikingarna även om man själv framför allt är tät på lånade pengar och ens förmögenhet bygger på luft och räntesubventioner.
Nu lever vi plötsligt med skenande energipriser som inte tycks vara övergående, nästa vinter bedöms bli dyrare för hushållen än den här. Det lär göra avtryck i både den gemensamma statskassan och den privata plånboken. Vi har hög inflation, fallande bostadspriser och räntor som stigit i raketfart. Familjer med både bostadsrätt och sommarstuga – och de är inte få – har plötsligt 10 000 – 25 000 mer i månadskostnad.
Den som vill ”ta sig in på bostadsmarknaden” framöver har en omöjlig uppgift framför sig. Andreas Cervenka beskriver bra i sin bok ”Girig-Sverige” hur hög tröskeln var redan innan krisen slog till: ”För att ha råd med en etta i Stockholms innerstad krävs idag en halv miljon kronor i insats och en månadslön på 46 000 kronor […] Räntor och amorteringar äter då upp 30 procent av lönen.”
Okej, visst, det är ett skitläge, tillgången på riktigt billiga pengar är slut eller allra minst satt på lång paus. Men vad har det med folks intressen och vår kultur att göra?
Om man inte litar på att politikerna och politiken snabbt kommer att göra genomgripande förändringar av systemet, och det gör inte jag, så har det allt med varandra att göra.
Mer sannolikt är att blicken riktas mot de som inte anses bidra lika mycket som en själv
För en rädd medelklass är en rätt farlig klass. När många nu blir varse sin egen utsatthet, ser sitt kapital krympa och möjligheterna begränsas, hade man kunnat önska att tilltron till det gemensamma växte. Men så lär inte bli fallet. Dels för att den gemensamma tryggheten har urholkats av de senaste 30 eller 40 årens reformer. Dels för att det inte finns någon rörelse i riktningen mot starkare kollektiva lösningar.
Mer sannolikt är att blicken riktas mot de som inte anses bidra lika mycket som en själv. Hellre det än att släppa sommarstugan.
Ungefär såhär: Inte nog med att det underbetalda, nyanlända Foodora-budet görs arbetslös när många slutar unna sig hemcyklad sushi. Samma matbuds behov av välfärd, som den som någon med 50 000 i månadslön betalat mer för och behövt mindre, kommer att ifrågasättas. Inte bara av den nuvarande högerregeringen, som redan skrivit in i Tidöavtalet att välfärden ska nekas utlandsfödda så långt det är möjligt. Utan också av de välavlönade storstadsväljare som graviterat mot Socialdemokraterna de senaste åren.
Fantasin om samhörighet med eliten finns kvar, men medlen för att leva lika gott som de mest besuttna försvinner. Eftersom det inte finns något reellt politiskt alternativ som det stora flertalet har tilltro till är risken överhängande att livstilskoalitionen mellan medelklass och överklass bara tar sig nya uttryck. Alltså: Ett vi som i allt bredare folklager positionerar sig mot ett ”dom” som inte anses ha rätt till välfärdssamhället. Eller till Sverige.
I januari visade ny statistik från Statistiska centralbyrån hur inkomstskillnaderna ökat ytterligare och i dag är på de högsta nivåerna på minst 50 år. I Katalys nya rapport ”Alla får det inte bättre” fördjupar sig Markus Kallifatides och Stefan Sjöberg i fördelningen: ”En knapp procent av svenskarna har kapitalinkomster på sammanlagt över 150 miljarder kronor per år medan nära 90 procent har noll kronor netto”. Kunskap som hade, och borde, kunnat leda till insikt om klassamhällets vansinne. Men i ett land så förändrat i grunden som Sverige är det mycket mer sannolikt att krisen skapar fantomsmärtor efter den lyx som inte längre bjuds.
Den svenska medelklassen kommer att fortsätta söka svar på hur de själva blir en del av den där procenten med kapitalinkomsterna. Inte ställa sig frågan vilket land och samhälle de vill leva i. Och konsekvenserna lär bli förödande.
