Januariavtalet måste rivas i små bitar
Ur ett vänsterperspektiv är det Centerpartiet som är extrema
I veckan skrev historieläraren Fredrik Clausson en text i DN som borde fått svensk politik och kulturliv att stanna upp. Clausson beskrev hur han i sin lärargärning blivit hotad av en SD-politiker. Claussons undervisning skulle ”dokumenteras”, sedan dess har en rad samordnade trakasserier genomförts. Varför? Historieläraren beskrev historien på fel sätt, SD-politikern ville bestämma.
Vad har detta för samband med SD:s tal om ”ökad kontroll” i debatten om public service? Eller med reflexen att hala ner prideflaggor? Eller med de oblyga politiserade direktiven om offentlig konst? Rädslan att lära av historien gör i dag att alla analyser måste inledas med en försäkran om att detta varken är 1930-tal eller Polen. Men måste det också betyda en total oförmåga att se samband mellan samtida händelser i Sverige?
Det är mycket snack om cancel culture nuförtiden. Här har vi företeelsen i dess renaste form. Men var är yttrandefrihetsriddarna när man behöver dem? Eller åtminstone ”lärarpartiet” Liberalerna?
Det är något oerhört som har hänt i svensk politik de senaste månaderna.
Ulf Kristersson har krympt sig själv till Jimmie Åkessons knähund, en frivillig underkastelse som är plågsam att se. Ebba Buschs opportunism känns mer naturlig. Men det hemskaste är ändå Nyamko Sabunis självutplåning. Hon gör vad som helst för att vara med i främlingsfientliga klubben. Spotta på den liberala legendaren Barbro Westerholm? Ge långfingret till Bengt Westerberg? Absolut, om det imponerar på Jimmie! Jag har inte sett något värre stövelslickeri sedan högstadiets rituella mobbning av oliktänkande.
Svensk politik och nästa års val, har Jimmie Åkesson bestämt, ska handla om invandrarna. Invandrarna som inte ska få komma hit och invandrarna som redan är här, eller som vi kallar dem nuförtiden, de kriminella. Att Sverige knappt tar emot några flyktingar längre spelar ingen roll.
Flyktingkrisen för sex år sedan är det nationalkonservativa blockets trumfkort, dolkstötslegenden som en ny storhetstid ska byggas på. Alla problem i Sverige kan förklaras med invandring, skrev Anna Dahlberg på före detta liberala Expressen nyligen och så kommer alltså valrörelsen ser ut. Maktkritik är att sparka neråt, allt hårdare, och gärna ska kungahuset hyllas samtidigt. Från andra liberala ledar- och kultursidor hörs bara lama protester, eller ingenting alls.
När det gäller flyktingkrisen så finns en poäng där någonstans långt inne, men inte den som Jimmie gör. Det som hände 2015 var att vänstern, miljöpartiet och marknadsliberalerna skapade en slags tystnadspakt: de låtsades att det gick att ta emot hundratusentals personer utan att det skulle krävas stora investeringar i bostäder, utbildning, jobb. Det gjorde det inte.
Ur ett vänsterperspektiv är det Centerpartiet som är extrema. De blockerar jämlikhetsreformer, de har sabbat arbetsförmedlingen och håller på att tvinga igenom marknadshyror
Frågan blev akut 2015 men egentligen ställde den bara ljuset på den fråga som svensk socialdemokrati som en mask vridit sig runt i ett par decennier: är projektet fortfarande ett annorlunda, mer jämlikt samhälle? Är man i så fall beredd att formulera en politik för detta, och ta strid för den?
Själv har jag brottats med följande, relaterade fråga i åtta års tid nu: Är det bättre för vänstern att ge upp vänsterpolitik i det korta perspektivet för att hålla högerpartierna och SD borta från inflytande?
Ja, har jag tyckt. Eftersom liv också levs i det korta perspektivet. In the long run, sade ekonomen John Maynard Keynes, är vi alla döda. Det vi gör i det korta perspektivet spelar roll. Men bara en person i en mycket privilegierad position tycker att det är ett lätt val att offra försämringar i a-kassan och fackliga rättigheter i dag för att vinna politiska segrar i en oviss framtid.
Jag tänker nu att jag ändå hade fel. Det är inte bara det korta perspektivet som räknas. Det som händer i det långa perspektivet när det bara pratas om jämlikhet men aldrig händer något är att folk ger upp. För kvar finns bara orden. Och när de är tomma börjar de till slut att göra skada. I glappet mellan snack och verklighet växer uppgivenheten, inte bara om den egna livssituationen utan om politikens möjligheter.
Det pågår i dag försök till svartmålning av Vänsterpartiet, men sanningen är att deras program består av traditionell sossepolitik för en starkare välfärdsstat. Ur ett vänsterperspektiv är det Centerpartiet som är extrema. De blockerar jämlikhetsreformer, de har sabbat arbetsförmedlingen och håller på att tvinga igenom marknadshyror. Deras politik driver den samhällsutveckling som göder uppgivenheten och politikerföraktet.
Det är ett nytt läge nu, detta måste erkännas. Korten ligger på bordet, alla principer är förrådda, maskerna avslitna. Det nationalkonservativa blocket är formerat och det är Jimmie som kör. På svenska kultursidor har demokratiforskarna Ziblatt och Leviskys bok Så dör demokratier citerats flitigt de senaste åren. Deras tes är att högerpartier är centrala när det gäller att hålla antidemokratiska rörelser stången. Det tåget har nu gått i Sverige, trots Annie Lööfs faktiskt heroiska försök att hålla det kvar för borgerlig påstigning. Mindre diskuterad är deras slutsats att ekonomisk ojämlikhet och en politik som ställer grupp mot grupp gör det lättare för verklig polarisering att få fäste.
Mot Jimmies block måste det nu ställas ett alternativ. Det räcker inte att vara anti-SD, det måste bäras av en idé om jämlikhet och gemenskap, och en sådan kan inte Löfven och Lööf ha gemensamt. Därför måste Januariavtalet brännas upp, avslutas, rivas i små bitar. Även om det leder till valförlust.
Men läraren Fredrik Clausson då? Är det inte överordnat att hålla SD-politikern borta från läroplaner och ministerposter? Poängen är att det inte räcker. För hotet från SD-politikern är verkligt, men det är den segregerande marknadsskolan också, för fattiga ungar troligen ännu farligare. Och järnaxeln S/C gör det omöjligt att rubba det systemet.
Läget hade möjligen varit annorlunda om Annie Lööf hade varit beredd att diskutera en massiv jämlikhetssatsning på skolan och ett avskaffande av vad den har blivit – världens mest extrema statligt subventionerade segregationsmaskin. Då hade det dessutom funnits en verkligt viktig blockskiljande sakfråga att diskutera i valet bortom för eller emot SD. Men den dörren verkar vara stängd.
Nu är det snart sommar och sen går vi in i ett valår. Som det ser ut nu kommer diskussionen då att föras helt på Jimmies premisser. Allt är invandrarnas fel säger han, Ulf, Ebba, Nyamko och Anna Dahlberg. Jag tycker att det finns andra problem som är viktigare, säger Stefan Löfven. Vad vill ni göra åt det då, säger SD-gänget. Jag vet inte riktigt, säger Löfven, och dessutom måste jag kolla med Annie Lööf.
Jag förstår tanken, det gör jag. Men det är inte värt det.
