Kultur

Tänk om de hade gjort sitcom om sanningen

”Vänner” påminner om vårt hat mot samtiden och vår längtan bort

Av: 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

David Schwimmer och Matthew Perry i serien Vänners återföreningsprogram.
David Schwimmer och Matthew Perry i serien Vänners återföreningsprogram.

KULTUR

Såg jag fel eller dök Malala upp i Vänner-reunionen? På natten drömde jag – snabb passus: ni som utfärdat fatwa mot folk som berättar drömmar: det är trendigt igen – om mitt ex. Matthew Perrys smältande ansikte transcenderade in i natten. Mjuka sängen. Perrys kinder. Huden vid hakan. Käklinjer som störtar. Sängkanten. In i mitt ex tjocka mage. Bröstet med guldigt krull. Hans frustiga röda kinder sänkte sig över mig. Hans få strån i pannan stod som en gloria runt honom. Han var vacker. Jag kände att jag älskade honom.

Det här är ingen erotisk novell. Jag har tillräckligt med jobb för att slippa skriva så. Det här handlar om kärlek. Vi förenades i en omfamning. Under Skånes röda sol. Vi sprang på fälten. Som vanligt i drömmen var jag chockad. Hur hade jag kunnat missa detta? Denna skönhet. Att vara med honom? Den goa känslan. Värme som flödar från människa till människa.

Enligt Freud är drömmar alltid önskningar. Låt oss återkomma till det.

Det är inte rättvist med ålderism, men det är ett faktum att de ser för jävliga ut och det har med åldrande att göra

Vänner-reunionen har anklagats för ålderism. Fenomenet kan beskrivas som att diskriminera på grund av ålder. Det är helt sant. Kritiken har inte varit nådig. Framför allt har den handlat om utseendet. Kvinnorna som är vanare i utseendeekonomin har gjort goda investeringar, medan männen beter sig nyrikt och nyckfullt. För vita tänder. För tajt skjorta. Fillers? Där? Jag har läst det på NPR, DN och Sandra Beijers blogg.

Jag håller med. Nej. Det är inte rättvist med ålderism, men det är ett faktum att de ser för jävliga ut och det har med åldrande att göra.

Att tvinga någon säga att Chandler är lika fin nu som då är att sminka en gris.

Inget fel på grisar. Det är ett uttryck för att göra om nåt till nåt det inte är.

Jag sitter kvar genom hela detta mörka som sker på min tv-apparat för jag väntar på när de ska benämna grisen. Prata om mörkret. Att vissa av dem verkade må fruktansvärt. Blev sjuka. Självmedicinerade. Blev konstiga. Ensamma. Gränslösa.

Och nu. Vad det betyder att vara passé i sitt eget liv. Jag skulle vilja veta om villkoren för att existera för en gammal stjärna. Där ens värde changerar med tidens gång. Tänk om de hade gjort en sitcom om det.

Samtidigt borde de bara hålla käft. Inte gnälla. Att vilja ha mer är inte en ok känsla att ha om man är miljardär. Men, det fina med underhållning är att det är en plats för alla känslor. Det är så kallat bra innehåll.

Receptet för showen är tvärtom att inte prata om det som är sant. Låtsas att allt är bra. Därför märks det dåliga så mycket. De pratar inte ens om att det bara var vita vänner.

Det nämns aldrig. I stället klipper de bort alla repliker som diffar med narrativet att detta var the best of times och de är fortfarande the best of friends.

Jag är säker på att de måste tänkt mycket på det i efterhand. Det är ju en sorg. Ett misslyckande.

Rummet är ljust och knäppt när jag vaknar för tidigt i vårnatten. Ensam med min önskan om den här balding tjockisen med varma händer.

Jag förstår när jag nyktrat till från nattens psykos att det inte är en reunion med mitt ex jag drömmer om utan om en förlåtelse för att vi åldras. Förlåta dåtiden.

Önskan om att förlåta människans åldrande utseende. Jag förlät mitt ex hans utseende. Jag kände att jag älskade honom.

Jag önskar förlåta det fula. Förlåta att tiden går. Nuet.

Just nu är det inte så.

Och det finns inget Vänner handlar mer om än det.

Vi omfamnar inte det åldrande. Det är det som är så jävla mörkt.

Did … Did Ulf Brunnberg write this?

BBC rapporterar att unga under 25 gillar Vänner. Det går tydligen otroligt bra för serien. Miljardtittning. En ung kvinna i BBC-inslaget svarar på den legitima frågan VARFÖR. Hennes svar: Vännerna beter sig som vänner. De kollar varandra i ögonen. De tar i varandra. De kollar inte ner i sina mobiltelefoner. De kommunicerar i tal inte i sms.

Did … Did Ulf Brunnberg write this?

Efter SVT:s program Mötet där Brunnberg pratar om nyversionen av Saltkråkan var internet nedlusat med håtta tejks.

Men vad är Ulf Brunnberg om inte en romantiker? En gosse som längtar till oskuldens tid. Sådana som han, får inte plats i en medveten samtid och kanske med rätta. Nej, faktiskt 100 procent med rätta. Ulf Brunnbergs idéer är obsoleta när han ironiserar över ordet hen i programmet. Det behövs inte. Grejen är att han kan känna det ändå. På samma sätt som en ungdom längtar till en svunnen tid då hon inte ens var född. Det är hopplösheten inuti som kommer fram utanpå.

Att tjejen i BBC-inslaget inte alls är representerad utseendemässigt i tv-serien får ses som ett symptom. Inte på att Vänner är världens bästa serie. Utan på att vi inte trivs i samtiden. När Ulf Brunnberg berättar om sin skräck för nya Saltkråkan är det bara känslor. Han vet inget om den. Han säger ordet Ipad om och om igen.

Ulf Brunnberg har inte rätt. Hen är ett extremt normalt ord. Ipad är bara ett nytt anteckningsblock. Men hans känsla av förfrämligande är inte bara osund. Det är lättare att se via en 25-årig rasifierad tjej, men det är samma depression. Samma skräck. Samtiden är inte nog. För någon av oss. I det som blivit modernt att beskriva som polariserat finns något gemensamt. Tjejen som kollar på Vänner. Och miljonerna unga med henne som gör serien till en av nutidens mest sedda serier. Farsorna i boken Tills alla dör, som tycker att man ska bli utvisad om man begår brott. Fast att de själva, om man skulle fråga en Ulf Brunnberg-typ, är de som skulle bli utvisade.

Vi hatar alla samtiden. Eller. Vi längtar bort. Bakåt. Verkar det som. Vi längtar till landet som icke är, ty allting som är, är vi för trötta att begära.

Ni vet, allt som är. Skolvalet som för tankarna till statarsamhället? Att man inte får köra full på sjön. Pandemins dödstal??

Elina Pahnke skrev nyligen om vänstern som är som högern. Att plocka bort etnicitet som faktor i sin klassanalys är oförlåtligt. Om man för en stund förlåter det beteendet kan man se det som symptom i stället. Känslan av att längta efter trygghet har tagit över, men har inte något hem just nu förutom hos SD. Inte ens de som ska bekämpa den kan hålla den inne längre. Vi kan kalla den Ulf Brunnberg-känslan.

Men grejen med Ulf Brunnberg är att vi gör honom till en annanhet, när han i själva verket är en del av oss själva.

Jag läser The New Yorker som skriver om att det är ett fenomen. Vi drömmer mer om våra ex under pandemier.

Det ”verkar som att rädslan för covid-19 eller ensamheten i lockdown har utlöst önskedrömmar om att återvända till en förlorad relation som kan trösta”, säger doktor Deirdre Berett på Harvard Medical School som har skrivit avhandlingen Pandemic Dreams.

Det hade hon kunnat skippa. Det är bara att se sig omkring. Det outsinliga intresset för Bennifer. Googlesökningen ”dreaming of my ex” har ökat med 2 400 procent. Paniken över att Chandler åldras. Det berättar samma sak. Vi vill bakåt. Beretts slutsats är att i otrygga tider går vi tillbaka till tider där vi var lyckliga. Kanske med sprutan vågar vi börja leva i nuet igen. Jag, Brunnberg, högervänstern och den där tjejen som låter en 25 år gammal serie definiera ungdomstid. Låta Chandler åldras. Det är dags?

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Matthew Perrys ångest under ”Vänner”-inspelningen: ”Kändes som att jag skulle dö”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ulf Brunnberg

David Schwimmer

Matthew Perry

Vänner (tv-program)

Ålderism

Skönhet

Otrygghet