En ”Cityakuten” i blå uniform

I SVT-serien ”Tunna blå linjen” är inget spektakulärt

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Per Lasson och Sandra Stojiljkovic i ”Tunna blå linjen”. Den finns på SVT Play och har premiär i SVT i kväll.
Foto: SVT
Per Lasson och Sandra Stojiljkovic i ”Tunna blå linjen”. Den finns på SVT Play och har premiär i SVT i kväll.

KULTUR

Seriemördare, skickliga utredare, alkade föredettingar och skapande av ordning. Den samtidens stora farsot som heter polisserier bygger i grunden på att vi ska förtröstas. En gåta blir löst, rättvisa skipas – eller sätts ur spel när kartan blir större och korruptionen sätter stopp. Hur som helst finns det alltid en lösning.

Tunna blå linjen är uppenbart något helt annat. Här är brotten inte spektakulära utan realistiska utifrån patrullerande polisers perspektiv. Småbråk, langning, misshandel, våldtäkt, självmordsförsök och falska alarm.

Vi lär känna en liten grupp poliser, med små eller stora hemligheter och problem. Som alla andra kämpar de med att hålla isär jobb och fritid (jag måste säga att jag både saknar och är lättad över att de inte jobbar dygnet runt eller super skallen av sig på olika krogar) och utan att veta så mycket om polisarbete törs jag ändå påstå att realismen klingar renare än i andra serier i genren. Tänk Spanarna på Hill street, men i Malmö och mindre dramatisk.

Eller, för den delen, tänk valfri sjukhusserie. För Tunna blå linjen hålls framför allt samman av arbetet. Det är gott så, men nu råkar de vara poliser vilket ändå ställer en del på sin spets.

Titelns blå linje härstammar ytterst från ”den tunna röda linjen”, det vill säga en utspridd militär enhet som ändå håller stånd mot fienden (begreppet myntades under Krimkriget, där brittiska rödklädda soldater deltog). Jag är personligen kluven till den krigiska antydningen för att beskriva en verklighet i Malmö. Polisiära ”krig” pekar ut en bestämd fiende och en bestämd, brutal, taktik. Titeln är för all del välfunnen för en serie som om och om igen skildrar resursbrist och en stigande frustration hos alla inblandade inför ständigt nya och alltför kortsiktiga projekt i utanförskapsområden. Linjen är tunn, sedd på nära håll. 

Poliserna arbetar med sociala medier och det diskuteras hur allmänheten ska förstå att polisen måste ge tillstånd till nazistdemonstrationer. Inga lätta problem, rentav kontroversiella om man ska se till helheten och de senaste veckornas diskussioner om polisens illa skötta sociala medier framför allt. I en dramaserie finns alla möjligheter att dramatisera, nyansera och låta etiska och sociala problem stötas samman och det görs, till viss del.

Men det är lättare att säga vad Tunna blå linjen inte är, än vad den är. Den är inte en traditionell polisserie, inte dramadokumentär, inte true crime. Inte så spännande. Vad jag saknar mest är en dramatisk båge, som spänns över samtliga avsnitt, som kan engagera och hålla mig kvar. Det bestående minnet av tio förhandstittade delar är den kristna trösten. Den spelar en viss roll. Trösten, sången och återhämtningen. Samvaron med människor man inte valt men kommer att lära sig att välja. Samhörighet och samarbete.

Det är inga småsaker direkt. Men kanske hade jag väntat mig mer av en hajpad ny svensk serie. Kanske är den mer spännande för en malmöbo. Kanske ser jag för mycket av uppfostrande tendenser och en viss skönmålning. Kanske har jag svårt att helt glömma (och förlåta) polisens agerande under göteborgskravallerna. Kanske är jag bara inte mogen för en Cityakuten i uniform. 

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.