Sekt, droger & rock’n’roll

Carl-Michael Edenborg om den bisarra mytologin kring massmördaren Charles Manson

”Jag såg Kjell Höglund, jag önskar jag var han”, sjunger Annika Norlin i en fantastisk låt hon gjort under artistnamnet Säkert!.

Jag kan inte påminna mig om att ha stött på någon som önskar att den var Charlie Manson. Han och Höglund har för övrigt inte många likheter förutom skäggen. Dessutom har Manson precis dött, 83 år gammal, i fängelse. 

Säga vad man vill om Manson, men en sak är säker: han lyckades med det som så många i vår tid drömmer om: att bli kändis utan att skapa originell, drabbande musik, teater, litteratur, forskning. 

Det räckte att genomföra och anstifta några mord, minst sju. Särskilt ett av dem, 1969: det på Sharon Tate, den berömda hustrun till den berömda regissören Roman Polanski.

Sagt inte som ursäkt men som relevant faktum hade Manson (född 1934) inte de mest gynnsamma förutsättningar. Sin svårt alkade mamma tycks han främst ha träffat i besöksrummen på något av de fängelser där hon satt, dömd för prostitution eller rån. 

Sin uppväxt tillbringade han på olika ungdomsvårdsanstalter, där han påstår sig ha blivit våldtagen och misshandlad oräkneliga gånger. Påståendet är svårbevisat men rimmar tyvärr ganska väl med vad vi vet om kulturen på USA:s anstalter för fattiga unga på den tiden.

Drygt tio år gammal blev Manson kriminell. När de spektakulära händelserna 1969 ägde rum hade han redan tillbringat halva sitt liv på anstalter och fängelser: det var bland annat där han lärde sig att spela gitarr, av ingen mindre än maffioson Alvin ”Creepy” Karpis.

Sommaren 1967 har gått till historien som ”Summer of love”. Det var där rockmusiken, de psykedeliska drogerna, p-pillret och motståndet mot Vietnam-kriget skapade en antikapitalistisk, antiborgerlig motkultur, som var flower-power, som predikade kärlek och njutning i stället för krig, och LSD mot inskränkt borgerligt tänkande.

Den miljön passade Manson perfekt.  Han hade inte låtit åren i fängelse gå till spillo. Han hade studerat. Inte minst intresserade han sig för hur det går till att manipulera och dupera människor. En hel del tips fick han från scientologin.

Charles Manson 2017 – en symbol för satanism och ondska. Men till en början predikade han kärlek och tolerans.

Bara något drygt år efter frigivningen hade Manson sin egen sekt. Som störst bestod den av 30 kärnmedlemmar och ett hundratal följare. Till att börja med predikade ledaren kärlek och -tolerans. Han band till sig -sökande unga kvinnor med sex, smicker och LSD. Han band till sig män genom att låna ut sina kvinnor till dem. 

Men så småningom blev Charlies budskap mörkare, i takt med att hans egen paranoia ökade. Och när han blivit övertygad om att han var förföljd av black power-rörelsen, övergick den i massmord.

Ryktena om att morden var riktade mot Sharon Tates make Polanski på grund av de satanistiska inslagen i hans film ”Rosemary’s baby” visade sig snart falska. Motiven var mycket banalare än så: Mansons bitterhet över missade skivkontrakt och hans paranoia mot de svarta pantrarna.

På lucia 1971 fick Manson sin dom: hädanefter levde han sitt liv innanför taggtrådsstängsel. Rättegången mot ”The Manson family” var en av de mest omfattande man sett. Särskilt kittlande var det ju att han omgav sig med unga medelklasskvinnor, som också var de som utfört det smutsiga hantverket.

Att Manson dog just nu sammanträffar med flera saker. I somras firades 50-årsjubileet av Summer of love, och Manson blev för många en symbol för de lyckliga månadernas kolsvarta slut: från LSD till amfetamin, från blommor till revolvrar, från blomsterbarn till Hells Angels.

LÄS: Recension av Emma Clines
”Flickorna”

Just nu har Emma Clines roman ”Flickorna” (”The girls”) blivit en internationell bestseller: den handlar om Mansons kvinnor. Quentin Tarantino meddelade för ett tag sedan att hans nästa film ska handla om The Manson family. Och den senaste säsongen av den populära tv-serien ”American horror story” är uppenbart inspirerad av Manson.

Så trots att den sociopatiska 83-åringen nu förhoppningsvis har fått frid, fortlever mytologin omkring honom, inspelningarna av hans halvpsykotiska ramblande (och för den som orkar, hans tämligen usla låtar) finns kvar, och inte minst lär de berömda fotografierna av honom fortsätta att reproduceras.

Att vårt samhälle har en särskilt förkärlek för psykopater är ingen nyhet. Men Manson passar inte in i den där överintelligenta, empatilösa, egoistiska myten, den som skulle kunna ses som liberalismens individualism dragen till sin spets. Manson var arbetarklassociopat, han var en mästare på att anpassa sig, han tycks inte ha haft något inre. 

Kanske är det därför som Manson under vårt sekel mer har framstått som en galen clown än en otäck mördare? You-tube-klipp med hans knasigaste utspel är högpopulära. 

Annat var det på 80-talet, då band som Psychick tv förbehållslöst (eller ironiskt? vem vet?) hyllade Manson (inklusive hans mord) som en symbol för frihet och vildhet, och som avslöjare av det västerländska samhällets hyckleri.

En sak som i vår tid nog skulle ha hindrat att Manson blev ett så stort populärkulturellt fenomen är hans rasidéer. I en tid då medborgarrättsrörelsen gick från framgång till framgång kunde en stolle med LSD-drivna knasrasidéer och en svastika inristad i pannan bli en symbol för vildhet och gränslöshet. I vår tid där stora partier med i stort sett samma knasrasidéer (utan LSD!) sitter i riksdagar och parlament, är det svårare att göra underhållning av saken.

För att försätta mig i den rätta stämningen när jag skrev den här artikeln lyssnade jag på Beatles vita album, som var Mansons favorit, där bland annat låten ”Helter skelter” ingår. 

Den näst sista låten på skivan heter ”Revolution 9”. Jag avråder var och en med gränspsykotiska tendenser från att lyssna på dessa åtta minuter av paranoia, våld, baklängesmelodier, obegripliga budskap, samplade upplopp och så vidare. 

Låten gav mig en känsla av hur det kanske såg ut i Charlies huvud på den tiden. Och jag försäkrar dig: du kan skratta åt ett klipp åt Charlie på Youtube där han yrar med psykotisk blick.

Men du vill inte befinna dig i hans huvud.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln