Sanningar från Bagarmossen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-04-20
Philip Teir läser dikter som ibland skänker mer teori än tröst
I den avslutande delen av diktsamlingen Trado befinner vi oss i ett kök i Bagarmossen. Ett snabbtvättprogram har precis startats och förvandlas till en bild av diktsviten och dess tema: ”fyrtiofem minuter/ under vilka våra kläder renas tillsammans/ från känslorna i Malmö/ och alla de känslor vi genomlevt åtskiljda/ hemma i våra kroppar”
Om det är en medveten felskrivning av ordet ”åtskilda” förblir oklart, men som den rumänska poeten Svetlana Cârstean visar i dikten finns det många användbara metaforer för översättning och skrivande.
Trado är full av dem, inte minst i bokens mittersta del, där Cârstean och den svenska poeten Athena Farrokhzad skriver tillsammans. Boken består av tre delar: den första tillhör Farrokhzad, den andra är ett slags översättarmanifest, och den tredje delen är skriven av Cârstean och översatt av Farrokhzad.
Ett poetiskt översättningsexperiment, alltså. Det låter som något för de närmast sörjande, såna människor som kallar sig ”textarbetare”, men resultatet är faktiskt rätt så stimulerande.
Varför skulle inte också poesi kunna syssla med publikarbete?
”Skrivandet börjar med begäret att förråda”, skriver poeterna, och diskuterar problemet att översätta text på ett språk man inte förstår.
Förräderiet är dubbelt. Dels tycks Farrokhzad och Cârstean båda bära på en gemensam erfarenhet av att deras författarskap handlar om att svika släkten: ”I ett kök började vi prata om vår gemensamma erfarenhet av att förråda familjearvet.”
Dels fortsätter poeterna sitt förräderi när de översätter varandras dikter från källspråket till målspråket. Texten kan aldrig bli den samma, och översättningen i sin tur påverkar de ursprungliga dikterna (Trado kommer även att ges ut på rumänska i översättning av Cârstean).
”Att översätta och att bli översatt är att älska villkorslöst och att bli villkorslöst älskad”, skriver de lite senare, och jag tänker: get a room. Riktigt SÅ är det nog inte för alla. Men så är det här också alldeles tydligt kärleksdikt, passionsdikt.
Svetlana Cârstean är prisbelönt poet hemma i Rumänien och hennes avslutande svit tar oss till den där lägenheten i Bagarmossen.
Så här kan det till exempel låta:
”Döttrar till gamla revolutioner
som de inte själva gjorde
vars eldar de inte själva tände
har bara avbildningar av kampen inristade
i huden på sina bröstkorgar”
I en diktsamling som ibland skänker mera teori än tröst öppnar Cârsteans vackra och konkreta dikter upp för en helt ny läsning av boken.
De blir också en kontrast till Farrokhzads första del, som är stridslysten och samtidigt lite högtravande. Men också Farrokhzad kastar in andra kläder bland de röda strumporna ibland, som när hon låter diktens ”Svetlana” säga: ”Där jag kommer ifrån är vi nostalgiska över en tid vi inte upplevt”.
Här ryms mycket komplicerad sanning om människan, må hon komma från Teheran, Bukarest eller Bagarmossen.
Athena Farrokhzad är medarbetare på Aftonbladet Kultur och boken recenseras därför av Philip Teir, författare och kulturjournalist.
