Angrepp på vårt statsskick
Hot och våld mot muslimska församlingar är en rättighets- och demokratifråga, skriver Mattias Gardell
Vi vet att moskéer i Sverige utsatts för angrepp av olika slag. Ibland leder det till stora rubriker, som då landets största shiitiska moské, Imam Ali Islamic Center utanför Stockholm brändes ned i en mordbrand på Valborgsnatten 2017.
Andra angrepp passerar relativt obemärkta. Det gäller även misstänkt mordbrand, som då Islamiska kulturcentrets bönelokal i Hässleholm totalförstördes i vad polisen misstänker vara en anlagd brand den 19 maj 2018. Mordbranden inträffade under ramadan och de 200 församlingsmedlemmarna stod därmed utan bönelokal under fastemånaden. Händelsen gjorde knappt avtryck i riksmedia, men fick notiser i lokalpress. Hur vanliga är denna typ av händelser?
I veckan publicerades en undersökning baserad på en enkät som gick ut till 167 muslimska församlingar med egna lokaler där fredagsbön regelbundet genomfördes. 106 församlingar svarade på enkäten, vilket innebär en svarsfrekvens på 64 procent. De svarande fördelar sig jämnt över landets muslimska församlingar från Malmö i söder till Kiruna i norr, inalles 72 olika orter. En analys av bortfall och svarande visar på en bred uppslutning där muslimska församlingar av olika sunnitiska och shiitiska traditioner har medverkat. Studiens resultat kan därför beskrivas som tillförlitliga.
Angrepp mot moskéer och muslimska församlingslokaler är angrepp mot de mänskliga rättigheterna och den grundlag som Sveriges demokratiska statsskick vilar på.
Resultaten är oroande. Femtionio procent av landets muslimska församlingar har utsatts för minst ett fysiskt angrepp. Den vanligaste formen var klotter/graffiti vilket drabbat 31 procent av församlingarna. Drygt 22 procent hade fått en fönsterruta sönderslagen, cirka 20 procent hade utsatts för stenkastning eller fått låset förstört. Knappt 18 procent hade skändats genom att grisdelar placerats i eller vid moskén och lika många hade utsatts för anlagd brand eller försök till anlagd brand.
Tjugoåtta procent hade utsatts för ”annan” skadegörelse, som inbrott där någon vandaliserat lokalen, kastat runt koraner och avslutat med att spika upp ett grishuvud på dörren; bränt upp bilar utanför moskén; kletat ned dörrar och brevlådor med avföring; bränt upp koraner; slagit sönder brevlådor, staket och dörrar. Mer än var fjärde moské uppges ha angripits mer än tio gånger.
Endast 18 procent svarade att de aldrig attackerats. ”Vi får tacka Gud att vi aldrig har blivit utsatta för någon skadegörelse”, skriver en respondent. ”Det är på grund av att den ligger i en ort där människor med utländsk bakgrund bor”. Andra respondenter berättar att de undgått attacker för att de inte satt upp skyltar som anger att det är en bönelokal eller på andra sätt annonserat sin existens.
Nära hälften (45 procent) angav att församlingen utsatts för angrepp år 2017. Endast hälften polisanmäler en händelse. På följdfrågan varför de inte polisanmält kunde de svarande kryssa i mer än ett svar. Enligt 75 procent skulle en polisanmälan ”inte tjäna något till”. Hälften uppgav att de inte ville oroa grannarna (25 procent) eller våra medlemmar/moskébesökare (25 procent).
Än fler muslimska församlingar lever under hot. Hela 67 procent angav att de mottagit olika former av hot. Under år 2017 hade mer än hälften hotats. Via brev, telefonsamtal, e-post, av personer som samlats utanför lokalen eller trängt sig in. Moskén eller dess besökare skulle dödas, brännas, sprängas, fördrivas.
Endast 11 procent svarade att de aldrig mottagit hot.
De muslimska församlingarnas utsatthet avspeglar sig i oro. 81 procent av
respondenterna upplever att ”det finns en hotbild mot moskéer och muslimska föreningar i Sverige”. Mer än hälften upplever att den generella hotbilden
”i viss mån” eller ”absolut” också gäller deras egen församling. ”Det är bara en tidsfråga innan någon slår till”.
Var man känner sig relativt trygg varierar efter var församlingen finns. Församlingar i storstäder och mindre tätorter upplever sig i högre grad hotade av vissa personer och organisationer i lokalområdet än församlingar som ligger
i förorter. Omvänt anger fem gånger fler förortsförsamlingar att hotet kommer utifrån, från personer och organisationer på andra orter.
Hotbilden kan försvåra möjligheten att försäkra församlingslokalerna. ”Så fort bolagen blir medvetna om att det rör sig om en religiös/muslimsk församling drar de [sig] tillbaka”, skriver en respondent. ”Nuvarande försäkringsgivare krävde mycket högre premie jämfört med det vanliga priset på marknaden samt en miljon kronor i självrisk”. En moské i Sverige kan uppfattas som en högriskfastighet, vilket kan ha bidragit till att mer än var fjärde församling saknade försäkring.
I Sverige tillhör religionsfriheten de grundläggande fri- och rättigheter som skyddas i Regeringsformen.
I det sammanhanget blir de hot, den skadegörelse och det våld som riktas mot muslimska församlingar inte endast en säkerhetsfråga för de enskilda församlingarna utan också en rättighets- och demokratifråga.
Angrepp mot moskéer och muslimska församlingslokaler är angrepp mot de mänskliga rättigheterna och den grundlag som Sveriges demokratiska statsskick vilar på.
Att sex av tio muslimska bönelokaler utsatts för fysiska angrepp, att två tredjedelar av landets muslimska församlingar mottagit hot och att åtta av tio
representanter för muslimska föreningar upplever att det finns en hotbild mot landets moskéer kan knappast uppfattas som en med grundlagen förenlig situation, utan som ett problem som det åligger det allmänna att lösa.
