Gör om och gör rätt, statsministern – nu!
Magdalena Andersson uppvisar den största inkompetensen då hon utsåg en inkompetent kulturminister
Det stormar kring statsrådet Jeanette Gustafsdotter. Med all rätt.
Kulturarbetaren Stina Oscarsons intervju i SvD häromveckan har dissekerats och ministern dissats.
Efter månader på jobbet anser sig Gustafsdotter fortfarande vara pryo på kulturdepartementet. Hon upprepar likt en papegoja att hon är för demokrati, yttrandefrihet och alla människors lika värde. Hoppas alla i regeringen delar just de ställningstagandena.
Själv fastnar jag för svaret på Oscarsons fråga om Gustafsdotter hade förväntat sig att bli kulturminister. Först ett nej. Men sedan: ”Men självklart så hade man hoppats.”
Vem i hela världen sitter och hoppas på att få erbjudande om att bli kulturminister? Varför? Före detta generalsekreteraren för Sveriges museer, förre vd:n för Tidningsutgivarna TU, tidigare reportern på TV4 och SVT, ville alltså bli kulturminister? Intressant.
Grundar sig förhoppningen i att Jeanette Gustafsdotter haft hjälp med att få träffa rätt personer i politiken för att plantera sitt intresse där det kan tänkas ha gjort nytta? Det gives inget svar på frågan då rekryteringsprocessen är höljd i dunkel.
Det första och mest klandervärda är att det tveklöst har klickat i kontrollsystemet. Eller var kulturministerjobbet det sista att fördela – och då kostade noggranna Magdalena Andersson på sig att experimentera. Ungefär som när Stefan Löfven utsåg Alice Bah Kuhnke 2014. Vid utnämningen hade Miljöpartiet inte ens skrivit färdigt sitt kultur- och mediepolitiska handlingsprogram.
Kuhnke inledde också en Golgatavandring mot sin avsättning, men lyckades ersätta sina blamager med en viss politisk fingertoppskänsla. Uträttade dock i princip ingenting, i likhet med sin efterträdare Amanda Lind. Inte några av dessa underprestationer och bristande insikter om det politiska uppdraget hade varit möjligt för till exempel en finansminister. Det vet Magdalena Andersson. Men det fungerar alltså i kulturpolitiken som också innefattar ansvar för att stärka den hotade demokratin.
Till bekymmer nummer två. Jag tänker på dagen D, den 30 november. Magdalena Andersson log brett när hon på väg till riksdagen svarade på en hagelskur av frågor ackompanjerade av fotoblixtar: ”Ni kommer att bli överraskade.”
Överraskningen överrumplade. Jag vet att flera företrädare i mediebranschen var milt uttryckt kritiska och besvikna. Jag noterade därefter med viss förvåning det offentliga mottagandet av utnämningen. Cheferna för public service var glada och berömmande. Hanna Stjärne på SVT, radions chef Cilla Benkö och UR:s vd Sofia Wadensjö Karén formade en stark hyllningskör. Höjdarna på Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter hurrade också. Jag blev rätt ensam kritiker när jag i DN uttryckte besvikelse.
Det är skillnad på vad som sägs politiskt korrekt offentligt och sanningar när bandspelaren inte är påslagen. Inget nytt. Men i fallet Gustafsdotter är diskrepansen mellan vad som sägs inåt och vad som sägs utåt avgrundsdjup.
Att hurra för den nya kulturministern verkar ligga i linje med en tystnadens konformism, som har till syfte att vara vän med den som har makten.
Till den tredje omständighet som är bekymrande. Jeanette Gustafsdotter konstaterade vid sin utnämning att hon alltid varit arbetarrörelsen och socialdemokratin trogen, även om hon inte varit partimedlem. I SVT pekade hon på sitt engagemang i scouterna. När blev scouterna en del av arbetarrörelsen? Den plumpen passerade i den stora mängden plumpar i protokollet, exempelvis att yttrandefriheten i Sverige är hotad med hänvisning till utvecklingen i bland annat Polen.
När ett statsråd inte betalar sina räkningar eller fuskar med reseräkningarna betraktas det som oförlåtligt fallissemang. Inom detta område har Gustafsdotter inte felat. Hon har bara visat sig inkompetent, och det räknas inte på samma sätt.
Det är inte så att kultur– och mediepolitik är något ointagligt svårt. Vilket politikerområde är förresten enkelt? Frågor om public service, mediestöd, behovet av kulturutbud i hela landet, bibliotekens vara, nationalscenerna, de mindre teatrarnas överlevnad med mera – måste dock kunna sättas in i ett ideologiskt sammanhang där ett ansvarigt statsråd kan ange en färdriktning, om än inte svar på alla detaljfrågor.
Kultur-, medie- och demokratifrågorna är viktiga precis varenda dag året runt. Därför, Magdalena Andersson – gör om, gör rätt och gör det nu.
