Från fiskfabriken till författarförbundet
Anneli Jordahl om Marit Paulsens verk och liv
”Vem har gett dig rätten att inte skriva en bok!?” Det var Stig Sjödin som övertalade Marit Paulsen att börja skriva. Den kände arbetarpoeten föreläste på Brunnsviks folkhögskola där den 30-åriga norskan var ”ett utslaget omskolningsfall”. Så uttryckte Paulsen det när jag intervjuade henne på gården i Yttermalung 2005 för Tidskriften Arena.
Hon hade bott i Sverige ett decennium när hon hamnade på Brunnsvik, där fick hon möjlighet att studera, på grund av en ryggskada orsakad av skiftarbete på ett valsverk i Ludvika.
”Det var en egendomlig känsla detta att gå i skolan. Utbildning - det har varit en dröm utan ord …”, skrev hon i en dagbok i Tidningen Vi. Hon hade tvingats hoppa av gymnasiet eftersom hennes familj inte hade pengar.
Över en whisky på en fest på Brunnsvik talade Stig Sjödin uppfordrande till den begåvade studenten som skrev så bra på det nya språket hon erövrat. Paulsen hade då tjugo års erfarenhet av industriarbete. Redan vid fyllda nio arbetade hon på fiskfabrik i Nordnorge där hon torkade klippfisk. I iskallt hav tvättade hon torskar som var lika stora som hon.
Stig Sjödin ordnade förskott hos Rabén & Sjögren och därmed föddes en författare och skribent som skulle komma att göra avtryck. Marit Paulsens Du, människa? gavs ut 1972, två år efter Maja Ekelöfs succébok Rapport från en skurhink. Få av 70-talets rapportböcker skrevs av arbetare själva.
Jag skriver för att de som aldrig stått i en fabrik ska förstå hur det känns.
Paulsens debut är en febrig monolog i du-form. Om ackordarbete, stämpelur och tidsstudiemän. Och om omöjligheten att kombinera skiftarbete och föräldraskap. Hon skrev boken i ursinne på 36 timmar. ”Den får sitt värde genom den ovanliga blandning av autenticitet och hetta som den utstrålar”, skrev P O Enquist i sin recension i Expressen.
”Jag skriver för att de som aldrig stått i en fabrik ska förstå hur det känns. Och för att de som redan vet inte ska känna sig ensamma”, sa författaren om sin bok till pressen.
Nu är Marit Paulsen död. Hon hann uträtta mycket som EU-parlamentariker och som orädd samhällsdebattör, men hon upplevde sig ”i huvudsak som författare”, berättade hon i intervjun jag gjorde. Just då planerade hon sin elfte bok, en roman om en ko.
Mest författade hon sakprosa. Hon och hennes man, ex-gruvarbetaren Sture Andersson som hon träffade på Brunnsvik, skrev böcker tillsammans. Du skulle gråta om du visste, om städerskors usla arbetsvillkor, och Rätten att vara människa, om ”den trånga” mansrollen.
”Jag är glad att jag är käring sedan jag intervjuat 54 karlar och sett hur förtryckt känsloliv de har”, sa Marit Paulsen i Aftonbladet 1975.
Tillsammans med Sture köpte hon gården i Yttermalung och blev engagerad i miljöfrågor. Hon skrev bland annat debattboken Den stressade potatisen och åkte runt och föreläste. I början av 70-talet, sågs hon och hennes gelikar som ”galna terrorister”. Några decennier senare var språkbruket helt accepterat.
Livet som ”bondmora” tyckte hon om, familjen hade tio barn. Den skönlitterära familje- och kärleksromanen Natten är min egen kom 1984, samma år som den självbiografiska uppväxtskildringen Liten Ida blev film.
Liten Ida, 1979, är ett prosapoetiskt mästerstycke. I uppbruten form och mörkt laddade scener gestaltas andra världskrigets Norge ur en åttaårig flickas synvinkel. Hennes biologiska pappa är död och modern har en kärleksrelation med en Gestapoman. Barnet iakttar de olika människorna på ön. De som bar uniform och sa Mädchen eller Kinderlein till henne. Och de krokiga ”gråmänniskorna” som bodde bakom dubbel taggtråd. Inför barnets ögon blev de slagna medvetslösa med batonger och uppslängda på lastbilsflak.
Efter freden kom de verkligt svåra åren då norrmännen riktade sin vrede mot dem som samarbetat med nazisterna. Som dotter till ”tyskehoran” blir flickan särskilt utsatt.
”Ett under av finess”, skrev den vasse kritikern Stig Ahlgren i Vecko-Journalen. Om sitt författarskap sa Marit Paulsen självkritiskt att det bara var Liten Ida som var riktigt bra. ”Jag har stora ambitioner”.
Några av syskonen blev nazister, brodern gick med i Waffen-SS.
Marit Paulsens liv var kantat av omskakande händelser. Hon hade kunnat skriva en räcka uppseendeväckande verk. Några av syskonen blev nazister, brodern gick med i Waffen-SS.
Erfarenheterna från kriget gjorde författaren till en flammande EU-förespråkare.
Paulsens roll i livet blev ”den fläckfria”. Hon ville sona, göra rätt och vara renlärig. Var hon än klev in arbetade hon aktivt för förändring, bland annat satt hon i Författarförbundets styrelse. Hon fann dock författarskrået navelskådande.
”Jag har nog svårt för människor som tar sig själva på för stort allvar. Däremot har jag respekt för litteratur och full respekt för skapande”, sa hon i min intervju.
Jag skulle gärna ha läst ännu en skildring av Norge under ockupationen, om de åtta syskonens olika livsvägar och ideologiska val. Men Marit Paulsen sa att det var det svårt att vara EU-parlamentariker och liten Ida på samma gång. Hon längtade efter att få skriva, men livet sprang åt annat håll.