Äntligen slipper vi hålla våra träffar hemliga
Nu kan oppositionella svensk-syrier mötas öppet – under sina riktiga namn
Första gången jag träffade syrier i Sverige var det i hemlighet. Vi samlades hemma hos en svensk-finsk kvinna 2012 och alla inbjudna hade blivit varse träffen via någon som kände någon som gick i god för oss. Räddast på träffarna var den snälla it-killen som hade en sjuk bror i Damaskus. Eftersom han behövde besöka honom fick inget om deltagarna läcka ut.
Vi gjorde inget uppseendeväckande; vi drack kaffe, hjälpte varandra att hålla modet uppe trots kriget, vi samlade in pengar till behövande familjer. Trots att vi befann oss i Sverige var många rädda för att utöva sina demokratiska rättigheter. Det gick rykten om att en del syrier i utlandet avlönades av regimen för angiveri, att vissa pressades med hot om repressalier mot familjemedlemmar där hemma.
När oppositionella syrier ordnade manifestationer eller insamlingar till sjukhus och skolor, fick de sällan till något större engagemang. Kombinationen av ovana att organisera sig och rädsla för att sprida information gjorde det svårt.
Överlag lyssnade hela rummet när författarna talade, man förstår varför regimen varit rädd för dem med ordets gåva
Men i söndags hände något historiskt. För första gången sedan Assad-regimen föll sågs ett stort antal svensk-syrier helt öppet för att prata om framtiden.
Att träffa vänner från de hemliga träffarna var speciellt. Organisatören i rummet frågade om det var okej att ta en bild och lägga ut på sociala medier, någon tog den enkla bollen och svarade ”ja vadå moukhabarat* är borta” och fick rummet att skratta. Lika många var med på zoom. Många visade sig ha kristna namn, också nytt i sammanhanget då de tidigare känt sig hotade från två håll: av vedergällningar från regimen och att stötas bort av andra syrier.
Den som höll i taktpinnen digitalt var en alawitisk författare med en Philip Seymour Hoffman-aura. Allvarlig men samtidigt lättsam, vältalig och demokratisk ut i fingertopparna. Han har tidigare skakat galler i regimens fängelsehålor. En annan syrisk författare, som skrivit diktsamlingen ”Brev från isoleringscell 13”, var också med. Överlag lyssnade hela rummet när författarna talade, man förstår varför regimen varit rädd för dem med ordets gåva.
På mötet får jag känslan av att vi är omsprungna – vi är här men det är inte här det händer. Någon säger bittert ”Jihadisterna uppnådde det vi inte lyckades med på decennier”, syftandes på att avsätta regimen. Någon säger att man inte får göra misstaget att vänta och se, utan att svenska syrier måste få ner sina krav på pränt omgående. Tongångarna bland syrier i Holland och Tyskland är likadana, fyller någon i.
Alla vill ta med sig erfarenheter från åren de har levt i demokratier. För första gången känns det som att Syrien är vårt land, säger en kvinna.
* Moukhabarat var Assads militära underrättelsetjänst.