Oldest trick in the book: sälj grej med tjej

”Priset vi betalar” kommer inte under ytan på influencer-kulturen

Ur serien ”Priset vi betalar”. Caroline Ringskog Ferrada-Noli analyserar här influencers, makten, ägandet och kvinnligheten.

Bland det första som sägs i SVT:s nya dokumentär Priset vi betalar är att influencers är våra nya makthavare. Det är inte sant. Influencers är bulvaner. Inverterade fågelskrämmor. Råttfångare på kommission. Snygga, sexiga råttfångare, som i regel inte har delägarskap i företagen de frontar. De fakturerar försvinnande små summor i relation till vad förtaget gör. Jag ska inte presentera detta som en nyhet. Det är the oldest trick in the book: sälj grej med tjej.

Visst finns det ibland ägarskap bland företagen som kvinnorna frontar, som gör en promille av dem stenrika, men den typ av kvinna vi ser i dokumentären driver inte bolag.


En lågintensiv stämning alstras mellan de rörliga bilderna – journalisten som gjort dokumentären verkar missnöjd med sakernas tillstånd. Det framgår aldrig med vad. Så man får anta att den negativa stämningen bygger på att influencers existerar? Och att de opererar sig, och att operationerna ibland är samarbeten?

”Mitt flöde fylldes av mer och mer plastikoperationer”, säger berättarrösten ungefär. Well, inte mitt. Men chockvärdet i att det finns algoritmer 2022 uteblir. För att berätta om algoritmer krävs vinkel. Men är det något den här tredelade serien saknar är det just vinkel.

Att det skulle vara fel med influencers per se är i sig ingen ointressant tanke. Jag skulle bara vilja ha reda på varför det är fel

En båge handlar om en kvinna som genomgår en ödesdiger operation i Turkiet. Är det därför det är dåligt att influencers opererar sig, på grund av hälsan? Det är ett argument jag skulle kunna köpa. Man längtar efter statistik, juridik, konsumenträtt? Jag hatar att plugga konsumenträtt, men jag är desperat. Man vill ha ett scoop. Eller i alla fall en tanke. Och i brist på det – en take.


Magkänsla och emotion finns det desto mer av. Det är som om själva ämnet – influencers – är så pass nedvärderat, som om att det räcker det med att tycka. Att känna. Insinuera.

Det dokumentären gör bra är att få mig intresserad av makten som proklamerades i början. Består den i att kvinnorna har många följare som de gör reklam inför?

Dokumentären använder sig av begreppet ”tystnadskultur” flera gånger, men att influencers inte säger vilka skönhetsoperationer de gör är inte tystnadskultur. Det är säljkultur. Att kapitalismen finns kan knappast vara ett scoop så här några hundra år in?


Den tes jag ändå lyckas skönja är att influencers är ledsna ibland. Det är ett intressant ämne. Hur riktig sorg bär på ett inneboende motstånd mot marknadskrafter. Och hur en influencer som är i ett pågående trauma inte är köpstark. Hur hon måste vara på andra sidan om sorg för att vara kommersiell. Storytellingen är: jag hade cancer/ anorexi/ depression – men nu mår jag bra.

Men det sägs ingenting om trauma i förhållandet till säljande. Sånt får man ta reda på utanför dokumentären. Till exempel finns det en radikal passage i senaste säsongen av Wahlgrens värld. Bianca Ingrosso berättar om en pågående bulimi. En pågående sorg. Det går inte att sälja. Och mycket riktigt hörde samarbetande företag av sig och sa att de inte vill förknippas med hennes ätstörning.


Att det skulle vara fel med influencers per se är i sig ingen ointressant tanke. Jag skulle bara vilja ha reda på varför det är fel. Går det kanske att anlägga en feministisk teoribildning? Är det på grund av sexism? Skönhetsnormen? Vithetsnormen? Sociala mediers grepp om världen och människan? Att det är dyrt? Vårdperspektivet? Eller finns det en postmodern undertext? Hållpunkter som skönhet, ålder, kön är inte essentiella längre? Det är queer att operera sig till kvinna? Performativt könskapande?

Vi lever i en basic bitch-misogyn värld. Ett slappt patriarkat. Och i den världen är influencers dåliga flickor

Nej, inte det heller. Tvärtom verkar åsikten vara att det existerar något som naturlig skönhet. I serien ställs det orörda vackra mot det konstruerade. Ord som ”riktig”, ”mig själv” och ”gå tillbaka” nämns. En tro på människan, och i synnerhet på kvinnan som något färdigt, helt, och från början rent? Och som därför går att smutsa ner, skända och förstöra? Det äkta ställs mot det oäkta, och att inte kalla det skapade äkta, producerar i sig ett värderingssystem. Ja, ett ideal! En bild att passa in i.


Dokumentären är i allt detta varmt berättad. Det finns solidaritet som uttrycks i ett medlidande med kvinnorna de porträtterar, vilket skulle kunna vara förvirrande, då det är ovanliga känslor förknippade med makthavare, men det lirar här. Om man vill hitta ett ställningstagande och en lärdom finns det också, i det att eftervården i Turkiet är undermålig, farlig. Det är en viktig poäng journalisten verkligen får fram.

På frågan om influencers har ansvar mot sina följare och i nästa led följarnas ansvar mot sig själva att till exempel inte åka till Turkiet och fettsuga sig utan att tänka efter är svaret väl ja? Men behöver det sägas? Visst har de här kvinnorna agens, som varenda myndig människa på jorden har, på samma sätt som alla bär ansvar inför sig själva och sina medmänniskor och vem man nu väljer att förhålla sig till. Och när de kränger nåt för annans räkning – på samma sätt som andra som kränger nåt för annans räkning. Inte mindre. Men definitivt inte mer.

Agens är inte samma som makt. Därför är frågan ointressant. Att dokumentären görs svarar på en efterfrågan. Vi vill tycka influencers är dåliga. Det är en lägereld. Det är en klassiker. En klyscha. Som att säga att det är stressigt att åka tunnelbana eller att folk inte pratar med varandra utan bara tittar i sina mobiler. Att anklaga företag för att vilja sälja är också svårt.


Vi lever i en basic bitch-misogyn värld. Ett slappt patriarkat. Och i den världen är influencers dåliga flickor. Lågstatus-kvinnor som gör lågstatus-saker. Ansvarslösa dumsnutar.

Det är samma värld som på alla plan, tillsammans med marknadskrafterna, skapar ojämlikhet. Influencers är ett symptom på den världen.

De är en del av det ekosystem som spänner över ett spektra från att klädkedjorna gör mindre storlekar till flickbarn än till pojkbarn, till yttersta extremen: sexuellt våld och våld mot kvinnor. Där leksaker för tjejer handlar om att göra barn till söta objekt och för killar om att ta över världen. De är invånare i samma värld där H&M finns. Hur man ser på kvinnlig och manlig litteratur. Killinggängets status. Ja. Där Mullorna och prästerna också lever.

Det är inte helt självklart hur man mäter makt. Men den ekonomiska makten, ägande av företag, egendom och jord är idag synkroniserad med hudfärg, klass och kön. Den ordningen. Ingen annan. Inte på något annat sätt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.