En verserad örfil från kungen till riksdagen

Hans tal var svårt att förstå som annat än ett underbetyg till den skrikiga valrörelsen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kungen på väg fram till talarstolen under riksmötets öppnande i tisdags.
Kungen på väg fram till talarstolen under riksmötets öppnande i tisdags.

Häromdagen var kungen i riksdagen. Han har varit där en gång om året sedan 1974, med undantag för pandemiåren.

Carl XVI Gustaf har som bekant ingen makt. Det kallas för konstitutionell monarki, och ger dess överhuvud idel maktlösa arbetsuppgifter. En av dessa är att förklara Riksmötet öppnat.

Så skedde i tisdags. De 349 riksdagsledamöterna var högtidsklädda, liksom gästerna.

Kungen stegade fram till talarstolen. Just i det ögonblicket började många fingra på sina mobiler. Några tittade i taket och andra bläddrade förstrött i det lilla häfte som alla fått: ”Ja, må den leva! Demokratin uti hundrade år”.  Fin text och fina porträtt av kvinnor som för ett sekel sedan kämpade för rätten att rösta. Tänkvärt.

 

Kungen började tala. Redan efter någon minut såg jag en lätt gäspning i bakre delen av plenisalen. Ingen har någonsin brytt sig om vad den icke valde statschefen ska säga eftersom han sällan sagt något av betydelse. Så varför göra det nu?

Själv rycker jag till. Kungen har pratat om krisen 1974 med inflation, skenande energipriser och instabilitet. Sagt att det är samma allvarliga läge nu. Jag känner att jag är tillbaka i min skoltid när rektorn talade till skolans elever. Det blir kungsord till riksdagsledamöterna i bänkarna.

”Sverige är ett fritt och öppet samhälle. Det ska vi vara rädda om. Med öppenhet följer också ansvar: vi kan alla bidra till ett offentlig samtal präglat av grundläggande respekt och hänsyn till varandra.”

En så verserat formulerad örfil till alla dem som reflexmässigt uttrycker sig nedsättande om utifrån kommande människor

En sådan subtil liten uppläxning.

Ett sådant elegant formulerat underbetyg åt en valrörelse där alla nyss skrikit åt varandra och tillvitat varandra otidigheter på ett respektlöst sätt. En så verserat formulerad örfil till alla dem som reflexmässigt uttrycker sig nedsättande om utifrån kommande människor. Ett beteende som närmast blivit legio, särskilt från vissa.

Heja kungen, tänker jag. Rektorn fortsätter förmaningarna.

”Jag förutsätter att var och en av er är här av en och samma anledning: att ni vill bidra till en god och trygg utveckling för Sverige.”

 

Alltså, inte tramsrösta vid valet av vice talmän. Inte fjanta sig om vilka rum i riksdagen som ska disponeras av vilket parti. Inte peka-finger-lekar om vem som gjort mest fel tidigare när kriserna hopar sig.

Övertolkar jag? Är det bara kontexten i form av vår tids hatfyllda politiska debattklimat som gör att jag uppfattar ett stort kungligt pekfinger som hytter mot riksdagsledamöterna?

Nej, jag tror inte det. För varför ska rektorn säga närmast förnedrande självklarheter till Sveriges folkvalda om han inte tycker att det behövs? Om han inte tycker att alltför många totalt tappat respekten för andra och istället mest förhäver sig själva, och framförallt verbalt misstänkliggör alla meningsmotståndare?

Kungen har fått upp farten och pratar om många kommande viktiga och svåra beslut.

”Ta er an uppgiften – er uppgift – med eftertanke och allvar.”

Sedan kommer slutklämmen riktad till folkets valda ombud, som kungen tillönskar ”mod och visdom i ert viktiga arbete.”

 

Sällsynta ord i politiken – eftertanke, allvar, mod och visdom. När sade någon senast något om sådana saker i skrikdebatterna?

Sedan reste alla på sig och sjöng nationalsången.  Själv blev jag sittande en stund på plenisalens läktare. Tänk att det gått så långt att jag tyst för mig själv viskade ”Bra där, kungen!”

Tänk att det mest odemokratiska uttrycket för vår konstitution, kungen själv, hamnat i ett läge där han likt en skolas rektor ser sig nödsakad att uppmana eleverna att skärpa sig. För just demokratins skull.

Självfallet kommer kungen aldrig tillstå att han agerat rektor vid Riksmötets öppnande. Men jag känner mig helt säker på saken.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.