Så ska konstens frihet skyddas med ny lag
Utredaren Mats Svegfors vill se ett system med ”ansvarig konstnärlig utgivare” inom kulturen
För första gången kan konstens frihet få skydd av svensk lag. Ingen region eller kommun ska få fördela statliga medel på kulturområdet, utan att först visa hur man säkrat den konstnärliga friheten.
Det tänker Mats Svegfors – utredare med en bakgrund i Moderaterna, som chefredaktör för Svenska Dagbladet, vd för Sveriges radio med mer – föreslå efter sin översyn av den så kallade kultursamverkansmodellen. Han ska vara klar först i september men på konferensen ”Folk och kultur”, som inleds i dag, ska han presentera en del av det han hittills kommit fram till.
Frågan om konstens frihet och hur väl principen om armlängds avstånd fungerar har de senaste åren diskuterats intensivt, med viktiga skillnader i synsätt mellan partierna. Det gäller också vilken roll kulturen ska ha och hur den ska styras. Svegfors förslag landar mitt i ett för demokratin viktigt samtal – ”intresset för frågan är stort”, som han själv säger.
– Den reglering vi föreslår tar sikte på konstens frihet, det är själva det värde som ska skyddas. Sen är principen om armlängds avstånd ett system, en fråga om hur man bygger institutioner – att man gör det så att armlängds avstånd uppstår mellan beslutsfattare och konstnärlig ledare, säger han när vi ses i ett generiskt mötesrum i Garnisonen, det kvarter på Östermalm i Stockholm som hyser en stor del av det svenska utredningsväsendet. Eller ”regeringens fabrik”, som Mats Svegfors säger.
Kultursamverkansmodellen är ett system för fördelning av statliga kulturpengar via regionerna, som sjösattes 2011. I juli förra året fick Mats Svegfors i uppdrag av den förra S-regeringen att göra en översyn av hur den fungerar. Han fick vida direktiv, utan någon bestämd politisk idé, och har valt att lägga tyngdpunkten på det så kallade delaktighetsmålet – att öka människors tillgång till och deltagande i kulturen. Han har kommit fram till att det gör man bäst genom att stärka kommunernas ställning – en stor förändring, då kommunernas roll i kulturpolitiken i dag inte är lagreglerad.
– Vi har kommit fram till att kommunerna med sin breda verksamhet – skolan, äldreomsorgen, stadsmiljön – helt enkelt kan nå ut till fler.
Myndigheten lyfte också problemet med att det i kommuner och regioner ofta är ett alltför kort avstånd mellan beslutsfattare och konstinstitutioner
I juni 2021 publicerade Myndigheten för kulturanalys (MYKA) rapporten Så fri är konsten, beställd av dåvarande kulturministern Amanda Lind (MP). Den orsakade stor debatt, främst om hur Kulturrådet och Svenska filminstitutet på statlig nivå påverkade konsten genom sitt ansökningsförfarande.
Men myndigheten lyfte också problemet med att det i kommuner och regioner ofta är ett alltför kort avstånd mellan beslutsfattare och konstinstitutioner – det är där frågan om konstens frihet och principen om armlängds avstånd oftast går från teoretiska resonemang till praktisk handling. Exempel är politiker som försökt stoppa sagoläsande dragqueens på bibliotek, som har synpunkter på vilken offentlig konst stan ska köpa in, men också om kommuner som vill använda kulturen på ett mer instrumentellt sätt.
– Där ställs principen på sin spets, och en av de mer centrala punkterna i vårt lagförslag handlar om att hantera de problem som MYKA:s rapport väcker, det vill säga begränsningar av konstens frihet. Det är angeläget, och det blir ännu mer angeläget när man talar om kommunal verksamhet.
Enligt Svegfors förslag skriver man alltså in i lagen att för att stöd ska utgå enligt samverkansmodellen så måste mottagaren – till exempel en kommun – visa att när de vidareföremedlar pengarna så sker det med respekt för konstens frihet. Det kan de göra till exempel organisatoriskt, att inte låta kulturnämnden besluta om vem som ska få pengar utan låta en grupp sakkunniga avgöra det.
Mats Svegfors, med sin bakgrund inom publicistik, har en favoritmodell för hur det skulle kunna se ut: ett system likt det som i dag reglerar redaktioners frihet gentemot sina ägare, med en ansvarig utgivare.
Om vi lagfäster det här tror jag att sådant system skulle kunna bli stilbildande för hela kultursektorn
– Man kan tänka sig en parallell, att man har en ”ansvarig konstnärlig ledare” på till exempel en stadsteater som fattar de konstnärliga besluten. Det är ett system som funnits länge i mediebranschen – det är begripligt, det finns en enorm erfarenhet i Sverige och vi vet att det fungerar.
Så även om kulturnämndens ordförande sitter i teaterns styrelse så skulle de konstnärliga besluten fattas av ”ansvarig konstnärlig ledare”, en roll som måste formaliseras, understryker Svegfors. Då skulle armlängds avstånd uppstå, precis som på redaktioner.
– Där är frågan om inte trivial så något som man arbetar med och förhåller sig till varje dag, och det fungerar mycket väl. Om vi lagfäster det här tror jag att sådant system skulle kunna bli stilbildande för hela kultursektorn, säger han.
Mats Svegfors påpekar att det finns ett inbyggt dilemma i det han föreslår, viktiga värden som delvis ställs mot varandra. Kulturpolitik drivs av demokratiska organ men för att värna konstens frihet ska det politiska inflytandet begränsas. Jag frågar hur han uppfattar svenska politikers syn på den konstnärliga friheten.
– Jag tror att om man frågar en politiker som inte reflekterat över frågan så skulle de nog svara ”nja, det är ju en verksamhet som drivs av skattepengar”. Men om du frågar en som har reflekterat så tror jag att de svarar att politiken inte ska vara inne och rota i kulturen. Att i en demokrati är kulturens frihet lika viktig som yttrande- och tryckfriheten.
Fotnot: Utredningen ”Översyn av kultursamverkansmodellen för kultur i hela landet” ska överlämnas till regeringen den 29 september.
