Hon var en resenär och flanör som gick i täten

Författaren Anne-Marie Berglund är död

Av: Anneli Jordahl

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anne-Marie Berglund har gått bort, 68 år gammal. ”Hon angav riktning åt kvinnliga författare som skrev poesi och kortprosa om destruktivitet och frihetsbegär” skriver Anneli Jordahl.
Foto: HIDEO MATSUMOTO
Anne-Marie Berglund har gått bort, 68 år gammal. ”Hon angav riktning åt kvinnliga författare som skrev poesi och kortprosa om destruktivitet och frihetsbegär” skriver Anneli Jordahl.

En av landets mest egensinniga författare har avlidit efter en tids sjukdom. Anne-Marie Berglund skrev noveller om kvinnliga resenärer. De tar in på slitna hotell där de skriver skönlitterärt, samt odlar konsten att möta främlingar. En humoristisk krock uppstår mellan den eggande fantasin om Mannen och de snopet lustbefriade verkliga kärleksmötena.

Själv blev jag hennes trogna läsare redan 1980 när novellsamlingen En ödets gunstling gavs ut på Alba förlag.

Jag fortsatte med debutdiktsamlingen Luftberusningen, 1977, och den följande med den talande titeln Mellan extas och fångenskap.

Hur många kvinnliga flanörer fanns det då? I mina ögon gick hon i täten.


Anne-Marie Berglund var en föregångare till den litteratur som växte fram på 1980-talet. Hon angav riktning åt kvinnliga författare som skrev poesi och kortprosa om destruktivitet och frihetsbegär, exempelvis Kristina Lugn, Agneta Klingspor och en tidig Beate Grimsrud.

Berglunds stil kan vara både flickaktigt sirlig och burlesk, karaktärerna är stundom provocerande oskuldsfulla. Det kvittar att hennes kvinnor befinner sig i traditionellt manliga positioner som ensamma vagabonderande författare. I mötet med mannen – oavsett om det är en clochard eller en ”greve med ömma händer” – tvingas kvinnan i underläge.


Ibland hör jag ett finlandssvenskt idiom i språket, lite högstämt och vackert. Galghumorn är definitivt finländsk. Hon föddes 1952 i Helsingfors, av finlandssvenska föräldrar som flyttade till Bergslagen när hon var fyra år. Pappan var skogsarbetare och mamman hade tillfälliga städjobb. När jag intervjuade Berglund för Dagens Nyheter, 1996, sa hon att hon började skriva utifrån en ”proletär ilska”, hon var arg över hur hennes närmaste for illa. Hon tyckte om att ”trolla med ord” och ilskan formades till absurda berättelser.

Novellerna är ofta monologer där kvinnorna lajvar olika identiteter. I Staden vid gränsen skriver hon om att gå på en främmande gata och nås av insikten att vara Irina Papescu, och inte alls den ”man iklätt er och ni hittills spelat upp”. Kvinnorna är anarkister som flyr arbetarklassens bojor. De flyr tvånget att inordna sig i borgerlig kärnfamilj och tillvarons sociala maktspel. I Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda, 1991, talar berättarjaget hellre med en portier på ett slitet hotell i Frankrike än med en äkta make.


Suzanne Brøgger lär ha sagt att den enda svenska författare som är intressant är Anne-Marie Berglund. Hon tilldelades bland annat Svenska Dagbladets pris och Sveriges Radios lyrikpris, men folkkär blev hon inte, snarare en författarnas författare som jämförts med Jean Rhys och Marguerite Duras.

Uttalat självbiografisk var Anne-Marie Berglund endast i den drabbande Breven till mamma som blev hennes sista bok, 2005. Under de trettio år som hon reste iväg för att författa, skrev hon hem till mamma Rut Linnea Berglund som katalogiserade breven kronologiskt. Dotterns rapporter från stora världen blev den kvästa mammans livselixir. Men för dottern blev resenärslivet med tiden ett nytt slags fängelse.

So long, Anne-Marie! Hoppas du är fortsatt arg och skriver. Frihetsbegreppet står under ständig omprövning.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.