Hipsterkapitalismen föddes i Woodstock
Martin Aagård om rockfestivalernas utveckling från lerbad till spa-lyx
Under förra helgens Way out west-festival i Göteborg lanserade taxiföretaget Uber ett nytt koncept – ”Uber eats festivalexpress” som levererade mat från utvalda restauranger direkt till festivalområdet.
”Vi kan hjälpa festivalbesökarna att spara värdefull tid mellan konserterna”, skrev företaget, som tjänar stora pengar på underbetald och dricksberoende arbetskraft, i sin pressrelease.
Tiden som besökarna sparade på att få sin langos levererad av Silicon Valleys hetaste peer-to-peer-företag kunde de i stället lägga på att ta ett glas i naturvinbaren innan de i maklig takt promenerade i väg för att lyssna på världens äldsta band – The Cure.
Skillnaden i bekvämlighet mellan att verkligen besöka festivalen eller att sitta hemma och lyssna på den uråldriga indiepojken Robert Smith i TV4:s livestream var egentligen minimal. Det kanske var lite närmare till toaletten hemma, men med all säkerhet serverades det bättre vin på själva festivalen. Som tilldrar sig mitt i stan, bör tilläggas. Ingen campar på Way out west.
Till festivalen Lollapalooza i Stockholm, en dryg månad tidigare, såldes vip-biljetter för 20 000 kronor styck. Då ingick en ”platinum” privatlounge med egen bar, bästa platserna längst fram och transport med golfbil mellan scenerna.
Lyxigt, kanske ni tänker nu, men svenska rockfestivaler är rena rama Gulag jämfört med många internationella motsvarigheter.
EDM-festivalen Tomorrowland i Belgien erbjuder en ”detox day” då man efter festivalens slut får tända av med smoothies, sallader, yoga, zen, pilates och massage. Detoxdagen ingår om man köper ett ”global journey package” (från 899 dollar och uppåt) som också inkluderar förfester, en goodie bag och en helt egen festivalflagga. Alla resor arrangeras så klart av festivalen.
Ska jag fortsätta?
Ja, det ska jag.
Att erbjuda lyxservice på rockfestivaler har blivit så vanligt att det börjat användas som halvironiskt marknadsföringstrick. Den isländska festivalen Secret solstice sålde häromåret vip-biljetter för en miljon dollar styck. Då ingick privat jetflyg, en villa för sex personer och privata konserter med festivalens stjärnor (Foo Fighters, Prodigy och Richard Ashcroft).
Den moderna festivalen har förvandlats till ett semesterpaket med hotell, middag och underhållning.
Och ingen med tillgång till internet har väl missat den underbara katastrofen Fyre festival. Rockfestivalen som skulle bli den mest exklusiva festivalen av dem alla och locka Manhattans vackraste elit till en ”transformative weekend” på en karibisk ö som en gång ägts av Pablo Escobar, men som slutade i något sorts Hunger games för Instagramkändisar.
Det finns egentligen ingen anledning att tro att den här utvecklingen kommer att klinga av.
Så länge den översta decilen fortsätter att bli rikare och rikare så kommer deras behov att konsumera upplevelser bara öka. När de köpt alla Louis Vuitton-necessärer de behöver vill de ha något ingen annan kan få.
Varför inte en safari-festival med Metallica på Kilimanjaro? Byt tröja med bandet på efterfesten! Dela ölburk med Lars Ulrich! Slicka saliv från James Hetfields getskägg i en Uber-golfbil! Det mesta går att ordna om priset är det rätta. Särskilt när det gäller Metallica.
Den moderna festivalen har förvandlats till ett semesterpaket med hotell, middag och underhållning. All inclusive med de dyraste biljetterna. På Lollapalooza fanns till och med ett lekland för barn kallat Kidzapalooza med Mumindisco.
Visst har rockpubliken blivit äldre. Många är nästan lika gamla som Robert Smith. Men det är inte bara stelbenta och ljudkänsliga 50-åringar som förvandlat rockfestivalen från ett högljutt hedonistiskt lerbad till en trivsam spa-upplevelse.
När skivbolagen dog blev festivalernas och klubbarnas betydelse för musikscenen helt central. Det var de som stod för pengarna och skrev kontrakt med artister.
Mest framgångsrika blev EDM-festivalerna som levererade musik som i princip är helt meningslös i hörlurar. Investerarna i musikbranschen flockades för första gången på decennier.
Att locka en exklusiv, instagrammande publik var en viktig del av marknadsföringen så EDM-festivalerna tog alltid noga hand om sina ömtåliga vip-gäster. Lyx var ordet.
2002 satte den gigantiska Glastonburyfestivalen i England upp ett 3,5 meter högt Gaza-liknande superstängsel för att stoppa alla plankare. Ett stängsel som blev en symbol för festivalbranschens girighet, inte minst för den trogna kärna besökare som alltid smitit in gratis.
Självklart gjorde Banksy en muralmålning på stängslet. Den föreställde en hippie som slog ett plakat i huvudet på en annan hippie. Arrangörerna försvarade sig med säkerhetsargument eftersom nio personer krossats till döds i tragedin på Roskilde två år tidigare.
Samma år såg de första brittiska ”boutiquefestivalerna” dagens ljus. Först ut var the Secret garden party som arrangerades av The honorable Freddie Fellowes, son till den fjärde baron de Ramsey, på sin pappas gods. Freddies festival blandade musik med konst, maskerader, yoga, föreläsningar och upptåg som snarare förde tankarna till en Marina Abramovic-performance än en lerig mosh pit. Arrangörerna drevs av en längtan efter att skapa en betydligt mer exklusiv upplevelse än känslan av att stå med en miljon andra människor i gummistövlar och försöka avgöra vilken av prickarna längst framme på scenen som är vem i bröderna Oasis.
Mängder med exklusiva nischfestivaler, stadsfestivaler och dagfestivaler såg dagens ljus.
Och en av de stora förebilderna var fenomenet Burning man som varje år utspelar sig i öknen Black rock i Nevada. En beryktad tillställning där Kaliforniens techmiljardärer (bland andra Uber-grundaren Garrett Camp) möts för att klä av sig nakna, bygga statyer, ta droger och lura varandra att alltihop har en sorts högre mening.
Där kan man betrakta Woodstock-generationens märkliga efterbörd – en hipp individcentrerad kapitalism med en vagt kollektivistisk agenda som på något märkligt sätt fortfarande försöker hålla vattumannens tidsålder vid liv.
Självklart är festivalen extremt dyr och otillgänglig.
I dag är det femtio år sedan Woodstock-festivalen samlade 400 000 blandmissbrukare på en plats som alla har glömt bort exakt var den låg. Någonstans nära Max Yasgurs farm i Bethel, norr om New York var det.
Det var, ungefär som internet, en plats för billiga droger, fri musik och fri sex. En plats där massorna skulle mobiliseras och demokratin födas på nytt.
Woodstock var den första rockfestivalen med bra ljud. Men hur högt det än var så räckte det ändå inte. Hälften av besökarna hörde inte någonting i alla fall.
Så egentligen blev filmen om Woodstock viktigare än själva festivalen. Det var den som spred den där avslappnade hippiestilen som varje instagrammande fotomodell på Coachella sedan dess försökt imitera.
Under den där mytomspunna helgen någonstans norr om New York började resan från hippieradikalism till dagens hipsterkapitalism.
Och det var den som spred budskapet om att 68-revolten och popkulturen ingått äktenskap ut i världen. Ett äktenskap förutan vilket motkulturen skulle blivit betydligt mindre framgångsrik.
Ett par decennier framåt modellerades alla festivaler efter Woodstock. De skulle tilldra sig utomhus, på landet, med en publik som förväntade sig rivna stängsel, nakenhet, lera och gränslöst beteende. När Gärdesfesten arrangerades i Stockholm var det med Woodstock i tankarna. Till och med den första rockfestivalen i Sovjetunionen, ”Tbilisi-80”, kallades ”Sovjets Woodstock” på grund av sin progressiva bluesrock och vagt regimkritiska agenda.
Och det vore lätt att peka ett knotigt Robert Smith-finger och gorma med darrig pojkröst att det minsann var bättre förr! Folk var nakna! Det var gratis! De gjorde revolution mot utsugarna! Man lagade sin mat själv! Festivalen fortsatte på måndag! Ända tills man behövde harkla sig på grund av allt slem i halsen.
I en tid när Trump sätter barn i fängelse och norska miljonärer försöker mörda muslimer är det märkligt att inte alla klär av sig nakna och beter sig gränslöst. Men under den där mytomspunna helgen någonstans norr om New York började samtidigt resan från hippieradikalism till dagens hipsterkapitalism.
Ett perfekt exempel på hur enkelt hippievågens DIY-mentalitet och kollektivism kunde omvandlas till entreprenörskap och delningsekonomi när den processades av Woodstockgenerationens kapitalister.
Woodstock var inte den första rockfestivalen. Inte ens Monterey var den första. Men det var den första stora, vita rockfestivalen. Förutom Jimi Hendrix och Ravi Shankar var det bara folkrockaren Richie Havens, Santanas basist och Sly and the Family stone som inte var -lika bleka som en panel i SVT Agenda. Sly and the family Stone betraktades dessutom av många i den kritvita publiken som mer än lovligt mainstream. Varför spelade de inte bluesrock? Alla vita spelade ju svart musik?
Popkulturen skapades av arbetarklassen. En mestadels mångkulturell arbetarklass. Festivalerna, rejven, discoklubbarna var deras slagfält i kulturkriget. Det var där de genom sin blotta massa kunde utmana det konservativa majoritetssamhället. Men Woodstock bjöd in den vita medelklassen till rockpartyt och så småningom åt den upp hela kakan. Och nu måste den beställa pizza via Uber för att bli mätt. Kanske undrar den vad som hände.
Jag betvivlar det.
Visst lever ett vackert arv kvar från Woodstock. Way out west har flera år i rad manifesterat sin politiska hemvist med att förbjuda kött, mjölk och göra kringarrangemang som handlar om politik och mänskliga rättigheter. Och det har retat gallfeber på konservativa debattörer.
Efter Woodstock fick den vita popkulturen en själ. En bräcklig liten själ som gärna säljer sig till högstbjudande, men ändå. Den är på många sätt fortfarande älskvärd. Den som inte förstår det förtjänar att slicka saliven ur James Hetfields skägg.
