Klara, färdiga, föd
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-03-10 | Publicerad 2014-11-28
Ida Therén om Blondinbellas racersnabba tävling genom bebislivet
I boken Babyboost berättar bloggaren Isabella ”Blondinbella” Löwengrip Spångberg om att gå från livet som upptagen kändis och entreprenör till 22-årig morsa. Löwengrip visar på en mer ödmjuk och nyanserad sida än bloggens kavajklädda ungmoderat. I bloggen har hon varit ganska bra på att upprätthålla en duktig fasad, men i den här tipsboken blir hon en klämkäck Bridget Jones: Hon läcker flytningar, kiss och mjölk, får ADHD-diagnos, gifter sig höggravid i stödstrumpor och kisskydds-binda och skiter sedan på sig under förlossningen efter för många rostbrödmackor.
Ännu mer sympatiskt är det att hon erkänner att hon tidigare haft fel i en rad frågor. Amningsbröst är inte äckliga, och kvinnor borde få amma offentligt utan att bli ifrågasatta. Check. Pojkar kan nog få leka med dockor, trots allt. Check. Hon är skeptisk till allt alternativt, men börjar på mammayoga trots doulor, fladdrande sjalar och knasmusik. Och gissa? Hon gillar det.
Samtidigt finns det spår av gamla ”Bella” i boken.
Hon vill vinna VM i knipövningar och bli OS-medaljör i förlossning. När hon väl fött barn längtar hon efter applåder, och stressen från prestationsångesten påverkar amningen negativt.
Kontrollbehovet gör mig som läsare helt utmattad och jag vill bara ge henne en stor kram. Du duger!
Löwengrips beskriver en trasslig hemmiljö med dålig kontakt med föräldrarna. Kombinerat med förändringarna i samhällskontraktet under hennes livstid är det inte konstigt att hon har blivit det hon är: en extrem symbol för den nya postsolidariska mentaliteten. Ingen annan kommer hjälpa dig, om du inte hjälper dig själv.
Allt sammanfattas perfekt när hon dämpar sin oro inför förlossningen genom självhjälps-mentalisering och tanken att hon ju faktiskt klarat att driva sex framgångsrika företag. ”Förlossningen skulle bli mitt sjunde företag”.
Marknadsekonomin har förvandlats till marknadssamhället, och för Bella är det mesta i livet en fråga om inställning. Hon är utpräglad tävlingsmänniska, född fullblodsegoist och av naturen en väldigt stressad själ. Hon tar aldrig steget längre för att fundera på varför vi uppvärderar glada välstrukna entreprenörer som pajar jorden. Det är synd.
Nu är Löwengrip gravid igen. En miljon svenskar läser hennes blogg. Vad hon skriver spelar roll för många svenska föräldrar, och i förlängningen, barn. Därför skulle det vara extra kul om hon fortsatte att tänja på sin egen gräns.
Många av hennes problem hade kunnat underlättas med just de alternativa metoder som hon tvekar inför. Att barnet blir ledsen av vagnen hade lätt lösts med en ergonomisk bärsele eller en bärsjal, och de sömnmetoder hon och maken Odd beskriver i sina respektive bloggar borde de skippa helt. De försöker lära spädbarnet att sova i egen säng. All modern neurovetenskaplig forskning talar emot dem. Det går inte att lära ett spädbarn att trösta sig själv. Det enda man åstadkommer – även med mildare skrikmetoder än Anna Wahlgrens ökända femminutersmetod – är att lära barnet att hålla käft om sin ensamhet, eftersom ingen kommer till undsättning. Säker samsovning med eventuell liggamning hade kunnat både ge barnet närhet, och gjort att föräldrarna slapp springa upp till spjälsängen hela tiden.
Och ta det lugnt med knipövningarna – påhittade av doktorn Kegel på 1950-talet – och lyssna på biomekanikexperten Katy Bowman i stället: knäböj är grejen för att slippa kissbindan.
Berättelsen om bebislivet tar slut när Bella ska återvända till jobbet. Förvånad inser jag att barnet bara är ett halvår, trots att spädbarnstiden beskrivits som en svunnen era. Allt går i autobahnhastighet för Isabella Löwengrip. Hoppas barnet inte behöver växa upp lika fort.
Ida Therén
